Bönderna i Tjäl i Vibyggerå har sina bodar ute vid Mjältösundet. Ett stycke från bodarna finnes en sten, som på grund av sin storlek och egendomliga form kallas “Lömmeschekörka”. Enligt sägnerna och folkföreställningen skall det ha brukat vara “oknytt” vid den stenen.
Några pojkar som var ute och sökte efter kräken, hade satt sig på den där stenen och eftersom det var “körka” hade de sjungit en psalm. Då fick de höra en röst inne i stenen, som tre gånger sade: “Hå hå, ja ja!”
Så var det en kväll ett par flickor i ett av kokhusen i de närbelägna bodarna, som blev ut för att det tog till att skrapa och prassla under sängen, alldeles som hade där varit en hop med råttor. Den ene av dem steg upp, de hade redan lagt sig, och ämnade skrämma bort det där, som hölls under “laven” (sängen). Den andra flickan sade till henne att inte bry sig om detta. Kanske att det var något övernaturligt mente hon på. Den första flickan mente då: “Å, kom ni alla “lömmesche-körkbåna”, om ni vill!” och så tog hon ett par vedträn och kastade under sängen, varpå hon gick och lade sig.
Men då fick hon se en “kanka” (tupp) komma fram undan laven, och han var stor som en kalv och hade ögon så stora som kaffefat. Han gick där en god stund och sprätte med fötterna, som höns brukar, och så stora klor hade han på fötterna, att det lät som klövar, då de smällde ihop. Om en stund kröp han tillbaka under laven och där låg han länge och stångade upp under botten i laven så att det bara skakade.
606 visningarUr Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:III_1916
