Det som jag nu skall berätta hände år 1924 i ett hus vid Slottsgatan i Örebro. Min syster bodde hos sin faster syster fru J. Fru J. var änka och hade en liten treårig dotter. Flickan hade insjuknat i scharlakansfeber och blivit förd till Epidemisjukhuset. Lägenheten hade därför undergått desinfektion.
Natten efter desinfektionen skulle min syster och fru J. ligga i en större garderob bredvid lägenheten ute i förstugan. Då det ej fanns något lås på garderobsdörren, bundo de fast dörren med snören och det med många och stadiga knutar. De lågo en stund och pratade, då de båda plötsligt fingo se en ljuspunkt på garderobsdörren. Den blev allt större och samtidigt framträdde ett ansikte som de båda väl kände. Det var den döde hr J., och hans ansikte uttryckte den djupaste förtvivlan och var alldeles förvridet av smärta.
Efter några ögonblick, som för fru J. och min syster föreföllo som timmar, plånades bilden av hr J. ut och ljusskenet försvann lika långsamt som det kom. Fru J. och min syster sprungo nu upp och med darrande och fumliga fingrar löste de upp knutarna och rusade ut ur garderoben. Natten tillbringade de på var sin stol i lägenheten. När fru J. på morgonen ringde till sjukhuset fick hon veta, att hennes lilla dotter nu var utom all fara, men att hon under natten varit mycket sjuk och att hon vid niotiden på kvällen svävat mellan liv och död. Det var just vid denna tid på kvällen som de båda sågo synen på garderobsdörren.
I en lägenhet på nedre botten i samma hus bodde ännu längre tillbaka i tiden ett ungt par med ett litet barn. Äktenskapet var olyckligt, hustrun lämnade barnet hos maken och mannen for till Amerika och som man trodde tog barnet med sig. Lägenheten stod länge tom men till slut flyttade en ny familj in. En vuxen dotter låg i köket, och första natten blev hon väckt av jämmer och gråt. Hon trodde att det kom från lägenheten bredvid och hon antog att någon var sjuk där.
Detta upprepades natt efter natt. När hon så en dag mötte grannfrun frågade hon hur det stod till och vem det var som var sjuk. Grannfrun blev förvånad, de hade inte haft sjukt på mycket länge, svarade hon. Nu blev flickan rädd och nekade att ligga i köket. Andra av familjens medlemmar bytte med henne och alla hörde de samma gråt och jämmer. Till slut kunde de ej uthärda längre utan flyttade. Lägenheten blev nu reparerad och under köksgolvet hittades liket av ett litet barn. Det var det unga parets lilla dotter som fadern på detta sätt gjort sig av med innan han reste till Amerika, och från den dagen har ingen hört någon gråt eller något jämmer i lägenheten.
608 visningarKÄLLA: boken Svenska Spökhistorier
