Barbro Påle

Barbro Eriksdotter (Bielke), död 1553, känd under namnet Barbro Påle, var en svensk godsägare och adelsdam. Eriksdotter har en plats i svensk folklore. Hon är centralgestalten i legenden om spöket i Linköpings domkyrka och vid Brokinds slott och Tarmsjön.

Hon utpekas också som en av förebilderna för den så kallade pintorpafrun, en känd gestalt inom svensk spökmytologi och folklore om en grym slottsfru som plågade sina underlydande. Även under sin egen levnadstid var hon beryktad för påstått häxeri.

Eriksdotter var en medlem av familjen Bielke som dotter till Erik Turesson (Bielke) och Gunilla Johansdotter (Bese) och syster till Axel Eriksson (Bielke) Ture Eriksson (Bielke) och Anna Eriksdotter (Bielke). Hon gifte sig 1524 i Stockholm med sin syster Annas styvson riddare Måns Johansson (Natt och Dag) (1500–1555), riksråd och lagman i Östergötland, med vilken hon fick sex barn, och blev slottfru på släktens säte Brokind i Östergötland.

Berättelsen om Barbro Eriksdotter samstämmer mycket med den om Beata von Yxkull och hon kallas också för Pintorpafrun på Brokind. Det sägs att hon var en hård och grym husmor som också var trollkunnig och att hon njöt av att plåga sina underlydande. Hon ska vid de minsta förseelser från sina underlydande ha låtit bakbinda dem och kasta dem i tjuvkistan. För att plåga fången, dukade hon sedan enligt legenden upp stora bord med mat och dryck strax utom räckhåll för dem. När allmänheten klagade för att fångarna led av hunger, ska hon ha svarat: De hava både mat och dryck, vilja de inte äta så får dem skylla sig själva. Fängelset på Brokind blev vida bekant, och platsen där tjuvkistan fanns heter än i dag “Kisthagen”.

Efter sin död begravdes hon i Linköpings domkyrka, men fick, enligt legenden, inte ro i sin grav utan spökade så att man flyttade kistan till sockenkyrkan Vårdnäs kyrka vid Brokind. Men inte heller där ska hon ha fått någon ro i sin grav. Man drev då en påle genom hennes kropp, så hon skulle hålla sig lugn i jorden. Det var så hon fick namnet ”Barbro Påle”. En annan sägen hävdar att man slutligen kastade hennes kista i Tarmsjön vid Brokind, först då blev det lugnt på herrgården, men att hennes vålnad fortsatte spöka vid sjön.

Efter detta ska man enligt folkloren kunna höra ett osynligt väsen flyga runt mossen och ropa:

Barbro påle, Barbro påle, vidare kom ej våldnaden…

Enligt sägnen kan man sena nätter kan se Barbro Påle dansa på Brokinds herrgård med Satan själv.

TILLÄGGSFAKTA
Bengtsson, Anna, en dotter af riksrådet Carl Bengtsson af Wintorpaslägten. Hon hade en särdeles olycka med sina båda män, den ena efter den andra, hvilka båda dogo en onaturlig död: den förste, riksrådet och höfvidsmannen Carl Carlsson Wase, blef 1494 ihjälslagen vid Öfver-Sela prestgård; den andre, höfvidsmannen på Elfsborg, Erik Eriksson Gyllenstjerna d. y., hemföll åt samma olyckliga öde i Westergöthland år 1502. Detta faktum förutsätter, att dessa båda herrar och höfvidsman måtte varit verkliga barbarer mot folket, innan det mot dem kunde bli så uppretadt. Fru Anna blef mycket gammal: hon lefde ännu i femtio år efter den senare mannens död, men lärer ej varit särdeles god, välgörande och afhållen hon heller; ty det sägs att med öknamnet Pintorparefrun skulle man egentligen menat just henne och ingen annan, fastän det namnet, jemte den dertill hörande historien, blifvit tillämpade på så många fruar. Att fru Anna Bengtsson skulle varit den sannskyldiga låter troligt, derföre att hon bodde på Wintorp, hvilket lätt kan förvändas till Pintorp. – Fru Anna ligger jordad uti Wintorpsgrafven i Dalums kyrka.

Hon råkade, såsom det berättas, i tvist med konung Gustaf I, då hon ville begagna sig af den vid Westerås Recess fastställda rättigheten till återtagande af gods från kloster och kyrkor. Hon hade från Skara tagit de gamla gåfvobrefven, så godt som med våld, men anbefalldes i ett strängt kungabref att återlemna desamma till Kongl. Maj:t.