Somliga tror inte, att det finnes varken Gud eller fan, himmel eller helvete mot mindre vitra och annat osynligt. Men det skall då ingen kunna inbilla mig, att inte vitra finnes, för jag har sett och hört så mycket i den vägen, att du skulle få sitta här hela dagen för att skriva upp det, om vi bara hade tid, och jag så visst komme ihåg alltsammans, men jag är snart tvungen ut och räfsa, och så håller jag på bli gammal och glömsk. Emellertid finnes det så mycket osynligt, att vi inte vill se hundradelen därav mot mindre alltihopa.
En kväll var jag ute och sökte efter gammelfolkkon, som blivit efter i skogen. Då jag kom på Flakaberget, stöp jag mitt i en ko, som kon emot mig. Jag såg inte närmare på henne, för jag trodde strax, att det var den kon, som jag sökte efter, man sen har jag siarat, att hon nog var alldeles för stor och slarvit. Sa jag så till kon: “Jasså, du kommer nu, ditt Guds syndastraff!”. I detsamma försvann kon bara som ett ingenting. Si, det var en viterko, och sånt tål inte, att man nämner Guds namn.
En annan gång, då jag också var ute och sökte efter kräken, fick jag strax intill mig höra falk prata och slamra med kaffekärl. Jag kom intet ont ihåg utan trodde, att det var några, som var ute i skogen i ett eller annat ärende och koka sig kaffe. “Det var bra!” tänkte jag. “Nu skall jag gå fram till de där och få mig en kopp kaffe. Det skall smaka riktigt gott. ” Jag gick och gick runtomkring därvi backen, men inte träffade jag på något falk, och det fanns inte heller några där. Bäst det var, fick jag höra det hånskratta ända intill mig.
Då begrep jag! Det var bara vitra, som jag hört, och sen blev jag inte gammal på den platsen. Man det var inte nog med det! Jag blev vill, så att jag inte höll på komma tillrätta, fast jag var så bekant där på löta, och den som fick gå hem utan kor den gången, det var ant jag.Men om jag i den där konstiga backen bara frågat ” ut i väse”, om de sett till mina kor, och bett dem visa mig på dem, så hade de nog tagit mig i näsan och vänt mig åt rätt håll. Det kan du vara säker på!.
En gång i jätarskogen fick jag se hunden min rusa upp och skälla på ingenting. Han var så vad, att alla husen stod på ända på honom. Så bar det till för honom att dansa runt på två ben, skälla, glöfsa och gnälla, precis som hunden gör, så de är i slagsmål. När han hållit på så en god stund, kom han tillbaka till mig, och då hängde tungan ut genom munnen på honom. Han hade varit i en sådan kamp, att det hängde svettdroppar i vartenda hårstrå på honom. Han hade förstås varit i slagsmål med en viterhund, fast jag inte varit got till att se den.
En gång var jag i skogen och plockade “linnbär” (lingon). En gott stycke från mig men inte så värst långt heller fick jag se en vitklädd kvinna gå och plocka bär i en stor blank hämtare, som sken så vackert i salen. Jag hoja åt henne, men hon tycktes inte höra det. – Bara medan jag snegla (de) åt en tuva som det var mycket bär på, försvann hon. Det var förstås en viterkvinna.
En annan gång tog skällkon min till att vara ut sig och stångas ut i tomma väre. – Det var väl någon viteraxe, som ville på henne, och hon var inte i de lagen. Det syntes alldeles, som hon tvktade ihop honom, och sen fick hon vara i fred, men hon flåsade så förfärligt taget en lång stund. Det hadenog varit ansträngande.
På tal om bärskog så kommer jag ihåg en annan händelse, som såg nog så konstig ut, fast inte vet jag då precis, om vitra var med den gången, men något underjordiskt var det åtminone. _ Jo, jag gick en dag i skogen och sökte efter myrbär, men det syntes vara alldeles omöjligt finna några. Då kom där en “röfugel” och kvittrade på det sättet, som jag vet betyder lycka.
– Han har två läten, den där fågeln: Ett som är lyckosamt och ett, som är dåligt. – Det lät, som han ville språka med mig. Han flög ett litet stycke bort mellan träden, satte sig och tog till att kvittra igen. Jag gick efter, för jag förstod, att han ville mig nånting. Då flög han en liten bit igen, och jag gick efter. Så upprepades det flera gånger. Bäst det var, kom jag utpå ett litet rå, där det var så fullt med myrbär, att man inte kunde ta ett enda steg utan att trampai bär.
Det var alldeles som hade de kommit stickandes upp ur jorden på en enda gång. Det stod inte på, förrän jag hade mina kärl fulla, och det var en trekanshämtare och en bytta i samma storlek. Men det fanns mera kvar. Jag tittade mig därför omkring för att se, om där fanns någon björk med fin näver, så att jag kunde ta och göra mig en näverryva och plocka i den med. Då jag i nästa ögonblick såg ned på marken, fanns där icke ett bär! – De, som rådde om bären, hade tagit igen dem. Jag hade fått det, som jag skulle ha, och man skall aldrig vara oförnöjsam och fmnaefter allt för mycket. Det som jag hade i kärlen, fick jag behålla. – Det är många som tror, att jag ljuger detta, men det är så sant, som att jag står här, och det har t.o.m. inträffat tre gånger ev på nästan samma sätt.
Mor min hade också mycket att göra med vitra. Då hon var ungdom och jänta, var hon och en annan flicka i Sör-Moflo-fäbodarna och skötte korna på somrarna. De hade rent ut god hjälp av vitra, de där två flickorna, synnerligast då de höll på koka mesen. Behövde de sådana gånger på bort från grytorna någon stund, tex. Då de skulle mjölka, så satte de bara några brödbitar ut i stugukruten och sa ut i väre åt vitra: “Nu ska ji vara bra å se efter mesegryterna, så att det inte går på tok med dem, å så får ji ta då här för besväret”.
Det inträffade aldrig sådana gånger, varken att det brändes vid eller grytorna kokade över eller att elden slocknade, men brödbitarna i knuten kom alltid bort. Somliga är så dumma, att de är otrygga i en del fäbodar, där de vet, att vitra håller till. Jag har varit i sådana fäbodar mycket utan att vara det minsta rätt och aldrig har de gjort mig något ont, fast nog har jag många gånger hört dem rusta omkring mig. De får ha sitt för sig, och jag har mitt för mig, och det går så bra.
554 visningarUr Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:IX_1918. Uppteckningsnr: 3226
