Ofta har man ju hört berättas om att såväl människor som djur blivit “bergtagna”. Som barn trodde man orubbligt på sådana historier. Sedan man blir äldre, kallar man det vidskepelse, vilket jag inte vill påstå, att det varken är eller inte är. Ovannämnde “Stor-Kalle”, vars rätta namn var Karl Fredrik Eriksson, var född i Borgsjö i Åsele år 1830. Vid tiden för händelsen i fråga var han 31 år gammal, alltså ej något barn.
Han tjänade i Långbäcken hos en bonde, som hette H. G. Bäckström. Fick så i uppdrag en dag att fara till Viska efter barnmorskan. Några bekväma fortskaffningsmedel och vägar fanns det icke på den tiden i Fredrika, varför “Stor-Kalle” fick lov att gå den ganska långa vägen. När han hade gått så långt, att han befann sig emellan Nordanås och Norrfors i ett berg, kallat Lögdeåkullen, började äventyret. Hans skorem hade gått upp, och när han bundit igen den och rätade på sig, så stod en kvinna framför honom. Han kände mycket väl igen henne, ty det var en tjänsteflicka från Norrfors. När hon fick veta, vilket ärende han var ute i, så sade hon, att den, som han skulle hämta, befann sig i Norrfors. Detta var ju en glädjande underrättelse, varför han utan tvekan följde med flickan. “Stor-Kalle” hade varit till Norrfors flera gånger, men nu var byn, som de kommo fram till, honom alldeles obekant.
Detta föreföll ju underligt, men han gick ändå in i den stuga, flickan visade honom. Inkommen satte han sig på en stol och började se sig omkring. Allting var honom främmande. Icke en enda av de innevarande kunde han erinra sig ha sett förut. I rummet innanför köket låg en kvinna sjuk, och de andra tycktes sköta henne. Ingen sade ett ord varken till honom eller till varandra. Till sist kom någon och satte fram åt honom på bordet en mugg mjölk, men han drack ej något därur, emedan den ej syntes vara ren. I stället steg han upp och gick ut men varseblev då icke någon by utan bara vild skog. Det var omöjligt för honom att förstå var han var.
Så småningom bröts förtrollningen, och han fann då, att han var kommen på södra sidan av Lögdeå älv, men han kunde ej erinra sig ha gått över densamma. När han riktigt började känna igen sig, var han så nära Långbäcken, att han såg byn och gick hem. I tre dagar hade han varit borta på den underliga färden. Ärendet hade naturligtvis ej blivit uträttat, och maten, som han haft med sig, var orörd. Sin upplevelse har “Stor-Kalle” själv berättat för trovärdig person, och han föreföll därvid mycket upprörd, varför det alls icke är så omöjligt, att han under de tre dygnen varit “bergtagen”.
576 visningar
