Skrömt om gengångare

Gengångaren, eller med ett lokalt uttryck ”skrömta”, var en död person som återkom i jordelivet. Han kunde ha huvudet under armen, och vara genomskinlig, och dök upp när man helst inte så önskade. Egentligen borde just Becken by ha många och riktigt gamla skrömta, eftersom skogen runt byn är översållad med bronsåldersgravar.

Att gravsättas på detta sätt (i mån det varit så kallade skelettgravar) var just i syfte att den döde, hövdingaman eller kvinna, skulle leva kvar och skydda bygden mot olyckor och inkräktare.

Förr eller senare blev väl de boende så rädda själv att man tvingades plundra graven och kanske brände upp resterna för att den döde skulle komma sig till himlen (solen) på ett bra sätt. Andra som fick förmånen att direkt återförenas med himmel och jord, gick upp i rök, bildlikt talat. Utan att gå in på detaljer om malstenar och annat, så lades resterna till vila vid någon vacker helig sten i naturen.

Sådana gravplatser finns sannolik i oändligt mängd i områden runt de idag synliga gravrösena, i skogen utanför husknuten. Den arkeologiska kunskapen om just denna tid och dess gravseder har formligen kommit upp i dagen i och med E4:ans nya dragning förbi Uppsala (läs mer i boken: Försvunnen Värld, Maja Hagerman, Nordstedts förlag, 2011).

Således finns grogrund till spökande sedan tusentals år, som sedermera blandats upp med kristen tradition. På detta sätt skiljer sig inte Becken by från det som utspelade sig på Irland och i Skottland. I detta sammanhang måste dock tilläggas att forntidens bybor, likt idag, i allra högsta grad bemödade sig med att ”hedra minnet” av sina anförvanter. Många ton av sten har burits och travats till ståtliga högar. Som tur är synes alla gravrösen ha plundrats så att den döde kunnat komma ut.

34 visningar
Print Friendly, PDF & Email

Lämna ett svar