Brännvin som hjälpmedel för att diagnostisera och bota sjukdomar användes i början av 1900-talet, och det var endast ett fåtal av dåtidens kunniga män som visste hur man gjorde. Den som led av åkomman, eller dennes ombud, skulle bege sig till botaren med en kanna okryddat och ofärgat brännvin.
Om patienten var gift skulle även en ring som tillhörde honom eller henne tas med. Den vise mannen hällde upp brännvinet i ett större spetsglas och knöt fast ett band i ringen som sedan sänktes ner i glaset. Med huvudet vilande i händerna skulle mannen sedan, under absolut tystnad, stirra ner i glaset under en lång stund.
Då uppdagades bilden av den eller det som orsakat åkomman på brännvinets yta. Under fortsatt tystnad drogs ringen upp och gavs tillbaka till patienten. Mannen hällde över brännvinet i en flaska av mörkt glas, som patienten hade haft med sig, och satte till ”droger ur diverse flaskor” från sitt eget förråd. Han hällde sedan upp två supar, en för patienten och en för sig själv som de drack, och först efter detta fick tystnaden brytas. Brännvinet som blev kvar skulle den kloke behålla.
Att skåda i brännvin var behändigt eftersom det både ansågs bota och lyfta fram orsaken bakom krämpan.
372 visningarLästips
– Lindberg, Erik Jonas 1986. Tugga beck, slå blod, skåda i brännvin – om folkliga huskurer och medicinsk magi.
