I Nykarleby vid Åminne ligger en vacker, med gamla furor bevuxen kulle, som allmänt kallas för Galgbacken. Att denna skogsdunge i tiden användes som avrättningsplats av grova förbrytare är känt och historiskt bevisat. [Galgbacken fanns på kullen nordost om och på andra sidan Socklotvägen.] Det var mest rånare och mördare som här fick sina ådömda straff verkställda, genom halshuggning eller hängning.
Men det finns historier och sägner som äldre människor genom tiden berättat för sina barn och som sedan gått vidare till deras barn och barnbarn; sägner som innehåller en hel del sanningar, om de också till en del förvanskats under årens gång. En av sägnerna handlar om en sjuårig flicka. En annan om några pojkar som lekte vid galgbacken.
“En sjuårig flicka i sällskap med sin mor varit närvarande vid en avrättning vid Galgbacken. En hel del folk hade kommit till städes, för avrättningen var offentlig. Meningen var att det skulle ha avskräckande verkan på folk att begå brott, eller som det hette:
“Androm till varnagel och efterrättelse.”
Den sjuåriga flickan hade sett den dödsdömde komma fram till galgen, ledsagad av en fångvaktare, samt prästen med en bönbok i handen, för att ge honom den sista trösten, innan han steg upp på falluckan och fick snaran om halsen. Flickan hade då vänt sig om för att slippa se det som skedde. Men efter en stund vände hon sig om och såg då mannen dingla i galgen. Det var en minnesbild som hon aldrig glömde.”
494 visningar“En äldre man berättade också att han som pojke tillsammans med några andra gossar lekte på Galgbacken. De hade därvid roat sig med att skrapa bort mossa från stenar där som antagligen stupstocken i tiden befunnit sig. Under mossan var stenarna röda och som pojkarna trodde färgade av blod, efter avrättningar. Men detta kan man betvivla på grund av den långa tid som svunnit hän från senaste avrättning fram till pojkarnas lek. Men åsynen av den röda färgen förtog pojkarnas lust att leka vidare i Galgbacken.”
