Näst efter bödeln var rackaren den mest illa ansedda personen i samhället. Rackaren, ibland kallad bödelsknekten eller nattmannen, hölls, precis som bödeln, med smutsiga och föraktliga arbetsuppgifter. Det gällde att tömma latriner, efter att ”skitkärringarna” avskaffats, flå hästar, som ingen hederlig kristen kunde göra, samt att bistå bödeln med diverse handräckning.
Just ordet rackare kommer av tyskan, med betydelsen att racka – forsla bort eller ösa, då med syftning på avföringens bortforslande. I engelskan kallas rackaren ”neckar”, den som nackar och flår. Ännu ett namn åsyftade arbetsuppgifterna.
Idag använder vi ibland uttrycket ”rackarungar” om livliga, busiga barn. När rackaren ännu var ett aktivt yrke skulle däremot ingen fått för sig att använda uttrycket på detta sätt. Rackarens barn ville folk ha koll på, för de var ju lika ohederliga som sin fader och skulle inte beblanda sig med ärbart folks barn. Därför var det viktigt att veta vilka barn som var rackarungar och vilka som inte var det.
Många av de milda uttryck som vi använder idag har ett betydligt grövre förflutet, från en tid när de verkligen hade en stark innebörd. Eftersom bödeln var så pass illa ansedd blev denne med tiden en verksam svordom: ”för böfvelen!” eller böveln. Ett fult uttryck som prominenta personer aldrig skulle ta frivilligt i sin mun.
Lika illa vore det att påstå att någon besökt bödeln eller rackaren. Det hände att folk ställdes inför tinget för sådana uttalanden, och om de inte kunde bevisa sitt påstående blev straffet kännbart. Att folk faktiskt besökte dem vet vi. Hög som låg.
524 visningarLjungström, Jan G, Skarprättare, bödel och mästerman
