I Västra Stenby fanns tre bröder, alla kända som skickligare djurläkare. En av dem gick under namnet Pulver-Lasse. På gamla dar bodde han i Kisa. En gång hade en torpare vid ena ändan av Nedre Föllingen skickat bud efter Pulver-Lasse, därför att han länge hade haft otur med sina djur. Det hör till saken att torparen var känd som en svårare och en grapel (gaphals).
När Pulver-Lasse kom dit, la han sig bakom en sten och tittade genom ett sotat glas mot lagårdsdörren. Om en stund sa han: Du måtte ha haft en förskräcklig otur, dä sir ja här. Ja, visst ha ja dä, sa torparn.
De gick åt lagårn. Innanför dörren stannade Pulver-Lasse.
– Du måtte ha svurit och bråkat i lagårn, tyckte Lasse.
– Ä dä unnerlit dä, sån otur som ja ha hatt, försvarade sig torparn.
– Du borde läse Fader vår i stället för te å sväre, när du kommer över tröskeln. Då ginge dä nog bättre, ska du si.
Så tog Pulver-Lasse ett papper och skrapade ner skräp från väggarna, lite här och lite där.
– Dä här du, dä va mycke dä. Har du nån ve? Jovars, det hade torparn.
Gubbarna staplade upp ett ordentligt bål, och så brände de upp skräpet från väggarna, medan Pulver-Lasse stod och gjorde sina iakttagelser.
— Hör du, hur dä smäller? Och så om och om igen.
— Hör du? Javisst.
Lasse kunde inbilla torparn precis vad som helst. De där smällarna var inte annat än de olyckor som torparn nu skulle slippa, så inte är det att undra på att torparn vart glad.
574 visningarFolktro och folkliv i Östergötland s.89-90
