Prästfrun och mjölkhararna

Det påstods, det var en prästafru som hade mjölkharar, som hon skicka ut och tog mjölken ifrån folk med. Och hon var god till att mjölka korna för folk med. Det där, kanveta, ville inte prästen veta å. Så frågte han sin dotter, om hon kan mjölka andras kor. Ja, sa hon, det kan hon. “Då ska du vara snäll och visa mej det”, sa prästen. Ja, hon fick tag i en rem och hängde över hjällstången.

Hon drog i den, och där kom mjölk. Men så sluta hon. “Mjölka mer!” sa prästen. Nej det ville inte tösen. “Jo, mjölka mer!” sa prästen. “Nej”, sa tösen, när hon hade hållit på lite, “nu mjölkar jag inte mer, för då dör kon.” -“Jo, mjölka du bara”, sa prästen. Och han hade henne till att mjölka tills kon dog. Sen var det slut; sen de hade mjölkat ihjäl en ko, sen hade de ingen makt mer. -Det var klockarens ko hon mjölka. Sen fick han gå åt prästens stall och ta vilken ko han ville.

Mjölkhararna, de sprang. Om de kunde skjuta en mjölkhare, så var den av någon solv och nå’t skräp. Det var Skam, förstås. De finske, de har väl haft en led skuld. – Jag hade en faster, som bodde i Fritsla. Hon hade en klänning som hade hängt i 15 år, och hon hade aldrig haft den på sej. Så kom där en finska och bad om. “Du ska ge mej en klänning”, sa hon. “Nej”, sa faster, “jag har ingen klänning att ge dej.” -“Jo”, sa finskan, “du har en klänning som hänger uppå, som du inte har haft på 15 år, och du har den aldrig heller.” Och hon blev fast vid klänningen med.

Så höll de på att bygga där nere i Klockaregården i Fritsla. Det kom den där finskan dit och bad om också. Nu hade bonden där en sån led käring, så hon ville ingenting ge såna som gick och bad om. Ja, finskan gick. Byggekarlarna stod och borra, och där de stod och borra där fick de stå; de kunde inte röra sej. Och de måtte å efter käringen igen, innan de kom loss.

Det skulle ha varit en käring som skulle bott på Skällingsnäs i Kinnarumma. Hennes karl var ute i krig. Där var en finska där han var – jag håga inte, var kriget skulle vara. Nu hade käringen lagt sej in med drängen, medan han var borta. Så sa finskan till honom en dag, om han vill, skall han få komma hem i kväll och se hur käringen har det. Jo, det ville han väl.

Han bands in i en halmkärve, och så bar det iväg. Och han var hemma och både åt och drack. Så tog han käringens sko med sej. Sen så frakta la finskan å honom dit han skulle igen. – Men han kom hem ifrån kriget igen – han blev inte dödad. Och då fick käringen allt stå till rätta för det här. Han hade hennes sko, så det var inte lätt att neka.

Och när han var hemma, låg hon ijämte drängen. Men han fick ingenting säja till dem då. Påskakäringarna kunde väl ställa å andra med. “Här upp och här ut, förbi var evelig knut”, sa de när de ställde iväg dem. Hade de då sagt istället: “Här upp och här ut, emot var evelig knut”, så hade de slagit fördärva sej.

Folkminnen från Skephult.