Mylingen, hade vid sidan av sitt vanliga skrämseluppdrag även ett annat kall-att förhindra barnamord. Mylingen, myringen eller myrdingen (på vissa håll även kallad gast) var ett spökbarn. I regel ett oönskat spädbarn som mördats av sin moder. Mördats eller helt enkelt satts ut i skogen med en fläskbit att suga på för att modern skulle slippa känna skuld över att ha dödat barnet med sina egna händer.
Efter en sådan behandling och efter att dessutom ha dött odöpt, kunde det hända att barnet gick igen, blev en myling. Många är historierna om nattvandrare som mött mylingen ute i naturen. Ibland ville han ha ett namn eftersom han dött utan att ha fått ett sådant. Kunde man då hjälpa mylingen att få ett namn slutade han spöka.
Ännu ruskigare kunde det vara om modern gömt barnet under golvplankorna hemma i stugan. Då kunde barnet många år senare, ofta på moderns bröllop, kliva upp ur golvplankorna. Fullvuxet och gängligt kunde det stå där och begära att få dansa med modern, varpå de trådde dansen tills modern föll död ner på golvet.
Folkloristen Ebbe Schön berättar i en bok om hur en skomakare en gång övernattade i en stuga. Plötsligt kom tre barn upp ur golvet, dansade och sjöng;
“Bötteknekten, strumpejunkern å vira -får mor vår leva blir vi fira”
Skomakaren, modig och uppfinningsrik som skomakare plägar vara (åtminstone i sägnerna), bröt upp golvplankorna och si- tre barnlik låg gömda där nere. Ett var lagt i en bytta, ett instoppat i en strumpa och ett, slutligen, invirat i trasor.
Således överensstämde allt med mylingarnas sång. Vad beträffar ordet “fira” så ville mylingarna berätta att deras mor, familjens ogifta dotter, väntade ytterligare ett barn!
Eftersom stål skyddar mot allt övernaturligt la mödrarna ibland ner barnet i en bytta med en sax på locket innan de gömde det undergolvplankorna. Då kunde mylingen inte komma upp ur golvet men det hände att den skrek och talade därnere och på så vis straffade modern.
Nu förekom det spöken inte bara när ett brott hade blivit begånget. Visserligen var dessa spökerier vanliga-platser där någon bragts om livet hade ofta ett eget spöke. Men det kunde också spöka av betydligt mindre dramatiska orsaker än så-om prästen till exempel glömt att anteckna ett dödsfall i kyrkboken så kunde den avlidne dömas att gå igen eftersom livet inte blivit ordentligt avslutat.
Ibland kunde det ju hända att någon dog innan han hunnit avsluta ett arbete. Detta var också skäl till gengång. Den avlidne fick ingen ro i graven utan måste upp varje natt och fortsätta arbetet. Hjälpte man då gengångaren att slutföra arbetet fick han ro och sågs aldrig till igen.
Ibland ville han ha ett namn eftersom han dött utan att ha fått ett sådant. Kunde man då hjälpa mylingen att få ett namn slutade han spöka.
3 197 visningar
