Sägnen berättar att det handlade om en ung och vacker kvinna som dödat sitt barn. Det sades att hon djupt ångrade och begrät sitt brott. På avrättningsplatsen bad hon att få sjunga en sång, vilket beviljades. Hon klev då upp på en liten tuvkulle eller sten och sjöng med hög klar sångröst.
Då vädret var lugnt den höstdagen så ska hennes sångtoner ha ekat och färdats runt hela sjön Islingen. Efter avrättningen ska kroppen ha hängts upp i kläderna och fästs med pluggar i en stor tall invid stupstocken. Där skulle kroppen hänga tills dess att solen gått ner då den begravdes i stillhet. Det sägs att rester efter stupstocken och pluggarna i tallen ska ha funnits kvar länge.
Kvinnans namn ska ha varit Anna, med ett kort tillägg före namnet, såsom ”Mångs-Anna” eller snarliknande.
Vad som är sant i sägnen är svårt att säga, men vid 1700-talets slut så blev alla dödsdömda kvinnor enligt lagen brända på bål efter halshuggningen. Kanske skedde det här egentligen på 1500- talet eller 1600-talet och var en lokal form av stegling? Eller kanske det inte alls hänt?
510 visningarKälla: Pålsgården 1951, elfte årgången. Ockelbo Hembygdsförening, sid 19
