Det var två gravplatser på Kisa kyrkogård, den ena alldeles i närheten av den andra. Mellan gravarna hade det blivit en gång, om det nu var myror eller något annat som hade gjort den. I alla fall satte den gången myror i huvudet på folk, och rätt som det var fick de för sig, att det inte var tyst i gravarna.
Det måste vara något spökeri. Det gick inte med mindre, än att prosten måste dit och se hur det stod till. Om de döda hade något på samvetet, kunde de- bekänna och få ro sen. Prosten åkte från Västra Eneby till Kisa, men när han kom till kyrkogården, fick inte kusken gå med innanför grinden.
Prosten var därinne en god stund och åkte sedan tillbaka hem. När han kom till prästgården, var hästarna genomsvettiga, och de stod och svettades i flera dagar. Till sist kom kusken och ville ha med sig prosten ut i stallet för att se på dem.
I Kisa fortsatte det att spöka, och prosten måste åka dit en gång till. Det blev på samma sätt. Hästarna stod bara och svettades i stallet. Tredje gången gick prosten till Kisa och hem igen, och efter det besöket var det inte tal om något spökeri. Si, gastarna, hade följt med skjutsen de båda första gångerna, men när prosten gick ensam, måste de stanna kvar.
580 visningar
