I Stollgruvans irrande gångar härs och tvärs genom Storberget hade de gamla torsåkersbornas sagoväsen idealiska tillhåll, men egendomligt nog är det inte där, som de gamla berättarne upplevat sina underbaraste äventyr, utan detta är i Söderåsen, vilken kallades för “Gästrikekänningen” av det gamla sjöfolket, och där “S” höll vakt om de sagolikaste fyndigheter; – “brorslotten” till rikedomarna i Bispberg, sades det, och så går den mycket omskrivna historien igen om tvillingbröderna, som skola rida på tvillingoxarna uppe i berget en midsommarnatt och finna skatten.
Nu ha många år gått, sedan den drömmen hugnade de gamla sockenborna första gången, och den är ännu bara ett hägrande framtidsperspektiv. Denna gång är det hästbobor, som svarat för stoffet till historierna, och det är inte småsmulor, man sitter inne med i den kanten av socknen.
Bodåsgruvan
Då är det först och främst Bodåsgruvan, som rymmer förunderligheterna. Utan dikt lär det vara något konstigt med denna. Sista dagen, det arbetades i densamma, gick det till som vanligt, då förmannen alldeles oförmodat sade till arbetarna att plocka ihop sina verktyg och begiva sig upp ur gruvan. Männen sågo förvånade ut, ty det var mitt under brinnande arbetstid, och de kunde inte förstå en sådan order av den eljest så klarsynte och rådlige förmannen. Tillsägelsen kom emellertid i en ton, som alla lödo utan att blinka, och tur var det. De hade inte mer än väl kommit upp ur gruvan, förrän den rasade igen. Där stodo de förvånade männen och voro räddade till livet. Förmannen kunde inte ens förklara, hur det kommit sig, att han handlat, som h an gjorde. Det hade kommit för honom instinktivt, och han hade utan att reflektera lytt ingivelsen.
Gruvan ligger på Rönningsholms marker och har en ofantlig jordrymning. Grosshandlarfirman Pousette i Gävle har borrat fast en diamantkrona i densamma och Långshytte aktiebolag en andra vid undersökningar, som vidtagits för att utröna fyndigheternas omfattning. Malmen i densamma lär nämligen vara av den allra bästa beskaffenhet, men den är svåråtkomlig.
Stickelbergs gruvor
En man, som nu är 82 år, hade ett underligt äventyr vid gruvan, då han var i 13-årsåldern. Pojken kom vägen förbi, som var så där halvmörk. Då han var mitt för gruvan, kom det ett eldklot farande upp ur densamma, som steg ungefär 30 meter över marken, gnistrande och sprakande, ungefär två fot stort i diameter. Det gav sig av på samma höjd över marken och gick bort till Stickelbergs gruvor, som då voro i drift under ledning av en man, som kallades för “Pliggen”. Mannen ville tyda uppenbarelsen på sitt sätt så, att det fanns mycket malm kvar i Stickelbergsgruvan. – Kalven är tagen, men oxen ligger kvar, sade han.. Men det kan ingen taga upp dessa rikedomar, om han inte först blivit nedsvuren av Pliggen på en påskmorgon.
Söderåsens gruvor
Det berättas, att en flicka gick vall med korna på Söderåsen en sommar, och som vanligt på den gamla tiden hade hon en sticksöm i gång. Bäst hon vankade omkring, såg hon blanka malmen uppe i dagen under sina fötter. Ny är lyckan gjord för vår gård, tänkte hon, men hon var förtrogen med ett och annat, och hon ville inte komma till gårds med berättelsen om malmen utan att kunna visa platsen utan omsvep. Hon gjorde så, att hon lade sticksömmen kvar på malmfyndet, och så gav hon sig av med nystanet och rullade upp det, allt efter som hon gick nedåt mot hemmet. Nu tar jag far med och följer garnändan, så finna vi malmen, tänkte hon. Men då hon kom tillbaka i faderns sällskap, fann hon varken ullgarnsändan eller platsen, där hon sett malmen, ty trollen hade varit framme under tiden, hon var borta för att hämta fadern, och nystat upp garnet.
Det gick alltid så med fyndigheterna i Söderåsen. En man, som arbetade med huggning, fann malmen uppe i dagen, alldeles som flickan, och han fällde en bråte över stället för att vara säker på att sedan kunna finna platsen själv, och samtidigt skulle överfällningen tjäna till att dölja den för andra, som skulle kunna göra sig nytta av fyndet i hans ställe. Men fast han sökte i veckor, var det slut att kunna finna platsen. Saken är nämligen den, att fyndigheterna i Bispberg måste vara slut, innan fyndigheterna i Söderåsen få bli uppdagade. Gruvjungfrun ser bara till, att människorna då och då få en påminnelse om, att fyndigheterna finnas att hämta, då hon tillåter att de få tagas i bruk. Men hu har hon inte påmint om dem under några årtionden.
Gottlands gruvan
Gottlands gruva gick, då Dackefejden utbröt. Männen i gruvan lade ifrån sig sina verktyg och gingo ut i kriget. Men detta hindrade inte, att gruvan drevs för fullt av andra. Så fort det blev mörkt, tändes ljuset på laven, och arbetet skött es av somliga, medan de andra dansade och roade sig. Var folket i gruvan kom ifrån och vart de flydde, då solen stack fram, visste ingen. Men man var tämligen säker på, att det var underjordiska makter, som drevo sitt spel i gruvan, så länge kriget varade.
Lövgruvan
Och det berättas från Västerbo fäbodar, att arbetet börjar i Lövgruvan varje natt mellan klockan halv tolv och ett. Då finska kriget utbröt, lade männen i gruvan ifrån sig verktygen och gingo ut i striden. Allt sedan den dagen har ingen mänsklig varelse arbetat i Lövgruvan, men i gång har den oaktat varit varenda natt, och det kunna de fäbodflickor, som legat på Västerbovallen, intyga. Det slamrar av kättingar inne i berget, man driver in borrpipor i gruvan, och släggorna gå oavbrutet.
Kalkgruvemossen
Samma förhållande berättas av fäbodflickorna vid Kalkgruvemossen, och de gamla äro tämligen säkra på, att det är fråga om en del fyndigheter alldedes intill gränsen mellan Gästrikland och Dalarna. En bonde, som red över platsen, hade så nära fått hästen kvar i ett gruvhål, som ingen människa förut sett eller visste av. Det bar av ned med hästens ena bakben, men bonden satte av och lyckades rädda hästen. Men då han red samma väg tillbaka, ämnade han taga bättre reda på gruvan, men då var den borta, “och han var inte människa till att få igen den”.
Det lyckades lika illa för en man, som högg byggnadsvirke på samma plats. Han hittade ett ansenligt gruvvarp, medan han arbetade, “och han lade ända upp en virkeshop på detsamma”. Men då han kom och skulle köra bort virket, var både detta och gruvvarpet borta. Enligt en sägen upptogs denna gruva av torsåkers- och husbybor gemensamt någon gång på 1600-talet, men den har med tiden kommit i händerna på fördolda makter och kan inte längre tagas i besittning av kristet folk.
Gruvjungfrun
Gruvjungfrun var framme en kväll redan vid niotiden, berättades det, men det var i Byvalla. Två ynglingar kommo från järnvägsstationen på väg till Valla bruk. Båda voro i 18-19-årsåldern. Då de passerade Storfallsåsen, sågo båda en ung fröken komma från södra sidan av åsen och fortsätta över den mot norr, fram till en gammal gruva, i vilken hon försvann. Hon var klädd i svart och ledde en liten knähund i band. Hon passerade alldeles intill de båda ynglingarna, vilka blevo i det närmaste vettskrämda. Den ena av dem blev så illa tagen, att han låg sjuk i flera dagar. Det sägs, att flera personer sett samma väsen, men ännu har ingen kunnat utforska, vem det kan vara. De gamla äro emellertid säkra på, att det är gruvjungfrun.
Nybergs gruvor
Ännu så sent som 1902 hade en man ett äventyr söder om Nybergs gruvor i en tät granskog. Han fann ett lavrum rest i skogen jämte flera byggnader av underligt slag. Alltsammans var upplyst med elektriskt ljus, och det fanns mycket folk på platsen, som sprungo hit och dit, medan andra dansade och andra åter drucko och festade. Mannen stod stel av förvåning och stirrade på alltsammans i 20 minuter, utan att han kunde bli på det klara med, vad det var fråga om. Men då började han känna sig kuslig till mods och gav sig av bort därifrån. Sedan han emellertid gått några steg, skulle han kasta en sista blick på tillställningen, men då var alltsammans borta. Då gick det upp ett ljus för honom, och han förstod, att han sett “oknigt”.
493 visningar
