År 1719 upptäckte gruvarbetare en död man i ett vattenfyllt schakt i en del av gruvan som inte använts på länge. Mannen verkade inte ha varit död en längre tid, detta var ett mysterium eftersom ingen person saknades. Då kroppen visades upp kände en kvinna vid namn Margareta Olsdotter igen den som hennes trolovade som försvunnit i mars 1677, 42 år tidigare. Hon trodde han rymt med en annan kvinna.
Enligt historien skall hon ha uttryckt sig just så när hon såg honom!
””Men det är ju Mats, min trolovade!”
Liket hade mumifierats av den naturligt förekommnde gruvsalterna (kopparvitriol) – det var därför det såg dagsfärskt ut. Inget särskilt med det, kan man tycka idag, men då var det en världssensation, och för en rad kommande generationer skulle Fet-Mats förbli en fantasikittlare av enorma mått. Man sade det var trolldom, att ”Gruvfrun” hade tagit honom. (Gruvfrun var ett övernaturligt väsen som sades bo i gruvan.)
För Upplysningstiden blev han ett forskningsprojekt. En av de första som skrev om Fet-Mats var Carl von Linné, som intresserat fick studera honom 1734 – PR-pionjärerna på Bergslaget behöll honom i insaltat skick som en slags tidig turistattraktion i 30 år; först i en tunna, sedan i en glasmonter, och begravde honom inte förrän den 21 december 1749 i Kopparbergs kyrka. Gissningsvis hade liket börjat ruttna vid det här laget. Under omläggning av golvet i början av 1860-talet hittades resterna av Fet-Mats och han ställdes åter ut i en glasmonter tills han 1930 slutligen begravdes på kyrkogården.
Det skall även finnas ögonvittnesskildringar om en man som springer för sitt liv nere i ett djupt schakt i falu gruva. Han ropar på hjälp men begravs slutligen av vattenmassor. En man som sett spöket i gruvan jämförde sin minnesbild med en teckning på Fet-Mats – ”och visst var det han…”
914 visningar
