På våren 1893 flyttade jag som 11-årig flicka med mina föräldrar till Egelsviks gård på Mörkö. Vi hade av godsets förvaltare, patron Grönlund, fått hyra ett rum och kök på nedre botten. Ägaren av godset hade nyligen avlidit. Hustrun och sönerna hade då hastigt rest in till Södertälje och bosatt sig där.
Folk som bodde omkring Egelsvik varnade oss att bo i den öde gården, ty “ägaren spökade”. Av hans tre pigor hade två av dem sett hemska tecken innan hans död. De hade plötsligt en dag hört vagnsbuller utanför. Då de tittade genom ett fönster utåt gårdsplanen svängde ett svart ekipage, draget av två svarta hästar, upp mot stentrappan. Hästarna frustade blodskyar omkring sig. Ur ekipaget steg en frackklädd herre utan huvud och gick upp för stentrappan. Pigorna skyndade då att tillkalla herrn och frun i huset. Då de kommo ut fanns ej någon där. Allt var försvunnet. Ej ens några hjulspår syntes till. Kort därefter dog ägaren. Efter en måltid då han skulle resa sig sjönk han ihop död.
Sockenbor som hade sin väg förbi om nätterna omtalade att ett spöke visade sig i fönstret i andra våningen på byggnaden. Rullgardinen drogs upp och en vit skepnad stod innanför. Då vi ej trodde på historierna och hyran var billig så flyttade vi in. Vi blevo var natt störda av tunga steg och djupa suckar.
Stegen började på nedre botten, gingo knarrande uppför trappan till övre våningen och in i den dödes skrivrum. Efter några timmar gingo de åter ned samma väg. En natt väckte min mor mig och bad att jag skulle flytta över till hennes säng. Många år senare talade min mor om att hon den natten hade vaknat vid att en vit skepnad stod intill hennes bädd. Då hon ropade på mig hade skepnaden plötsligt upplöst sig i intet.
Framåt sommaren inflyttade en av den döde ägarens vänner, järnhandlare Berglund från Södertälje, med sin familj. Han hade hört pratet om spökerierna, men för att visa att han inte trodde på dem bad han oss bädda åt sig i sin döde väns skrivrum “där skepnaden visade sig i fönstret om nätterna”.
Två månader senare insjuknade Berglund hastigt och dog. Hans hustru med barn och tjänarinnor vågade då ej ligga en natt till där. Även de flyttade in till Södertälje. De bad min mor att tvätta liket och svepa honom. Likkistan kom efter några dagar.
Under det att liket bars ut sågo vi att det plötsligt började bolma och brinna ur skorstenen. Patron Grönlund och jag rusade då in till min mor i köket och sade att det var skorstenseld. Då svarade min mor:
“Jag har ej eldat på flera dagar.”
Vi kände efter, spisen var alldeles kall. För att vara säker stack patron Grönlund sin hand in i spisen. Då gingo vi alla ut för att se, men bolmandet hade slutat och ingen rök syntes.
M-a W-s.
532 visningar
