På vårsidan år 1900 hade jag “statt” mig som drängpojke hos en bonde i Västergötland och mitt huvudsakliga arbete fick jag utföra i ladugården. Jag fick fodra och göra rent samt även hjälpa till med mjölkning. Det var på höstsidan det hände, som jag tänkt berätta.
Händelsen var allmänt samtalsämne där i socknen i flera år. Nu är den kanske glömd, men jag, som fick uppleva den, glömmer den inte i första taget. Vi hade börjat släppa djuren ute, men då det var kalla och stormiga nätter, lät vi dem vara inne i ladugården. Jag fick föra dem i vall och även hämta hem dem till mjölkning om kvällarna och därefter kördes de in i ladugården, där jag tjudrade dem. Så hade det fortgått några dagar, då husbonden, en annars mycket sansad och lugn man, kom inrusande tidigt en morgon och väckte mig med orden:
– Pojke, glömde du binda djuren i går kväll? Tjuren har halvvägs stångat ihjäl en kviga.
– Tjurda, visst tjudrade jag dem, sade jag och satte mig yrvaken upp i sängen. Jag gnuggade sömnen ur ögonen och tänkte noga efter. Ja, det gör jag ju alltid, varför skulle jag glömt det i går kväll?
Jag var bestämt övertygad, varför jag fann det hela verkligen underligt. Det gick en vecka och så en morgon var det samma historia.
– Det här får inte fortgå. I kväll skall jag själv binda djuren, sade husbonden en morgon, då han åter funnit djuren lösa. Den gången hade dock ingen skadat sig.
Kvällen kom och husbonden kände efter vid varje ko, om jag bundit henne ordentligt. Det var som det skulle, men lika oförklarligt var korna lösa morgonen därpå.
– i natt ska du å ja hålla vakt.
Det var jag med på. Då vi ätit kvällsmat, satte vi oss att vakta i ladugården. Rätt som oftast sprutto vi till. En gång var det katten, som tassade förbi oss, men när det led mot midnatt, hände något, som kom som en rysning genom min kropp. Mitt genom väggen, där ingen dörr fanns, men funnits för långt tillbaka, kom en rödhårig dräng inrusande och började i rasande fart lösa djuren och så försvann han.
Husbonden stirrade på mej och jag på honom. Vi hade inte kommit oss för varken med det ena eller andra. Vi tände en gammal fotogenlampa och tysta och nästan lite bleka om nosen båda två bundo vi djuren och gingo lika tysta upp till mangårdsbyggnaden. Jag klädde av mig och gick till “säng” i kökssoffan.
På morgonen kom husbonden till mej och sa:
– Dä där va konstigt. Dä va inte du. Vet du vem dä va?
Jo, den här gården brann ned för många år sedan och det har berättats för mig, att en rödhårig dräng, som tjänade på gården och vilken den natten försökte rädda djuren i ladugården, brann inne. Dä va han, som vi såg i går natt.
354 visningarGehå.
