Människor skulle vara försiktiga när de vistades vid vatten, särskilt när det var mörkt eller i skymningen och gryningen. Näcken kunde finnas under en bro eller vid kvarnen, vid badstranden, bykbryggan eller strandängen. Han troddes vilja dränka människor eller ge dem sjukdomar. Sjukdomarna eller skadorna han åstadkom kallades ibland för näckabett, och dessa var riktigt farliga då de aldrig läkte helt.
Den som skulle bada kunde skydda sig genom att binda näcken. Detta gjorde man genom att till exempel spotta framför sig, sticka en kniv i sanden på stranden eller kasta en sten så den föll lodrätt högt uppifrån ner i vattnet utan att det plaskade.
Näckrosor troddes tillhöra näcken och där de blommade skulle man inte bada, vilket nog egentligen handlade om en rädsla för att fastna i näckrosens långa tjocka stjälkar.
”Då man ämnade bada skulle näcken först bindas. I annat fall var det risk för att man kunde bli näckabiten. Man valde ut vid sjö- eller älvstranden, där man ville bada, några små stenskärvor. Dessa kastades i en hög båge utåt sjön eller älven. När de så föllo så gott som lodrätt ned och tog vattnet skulle det höras såsom då man drar korken ur en butelj. Då sade man att näcken blivit bunden och sen var det ingen risk att bada. Lyckades det inte med första stenskärvan, fick man kasta en ny.”
Fler sätt att skydda sig på var att använda sig av näckens namn för det tålde han inte att höra. Kom näcken förklädd till en fin herre kunde man säga: ”God dag, herr näck”. Då försvann han omedelbart. Eller om ett barn inte talade rent och istället för att säga ”räck mig upp” sa ”näck mig upp”. Och precis som trollen och andra väsen skydde näcken det kristna, om någon råkade säga ”Jesus kors” eller liknande så bröts makten.
IFGH 2525:10
554 visningar
