För mycket, mycket länge sedan stodo två troll, Jata och Kata, på Storsjöns östra strand och kokade vatten i var sin kittel. De kokade och spädde, kokade och spädde dagar, veckor och månader, undrande och väntande, vad det slutligen skulle bli därav. Efter en lång tid hördes en afton ett underligt läte ur den enas kittel.
Det lät ibland kvidande som ett sjukt barn, än stönande och skrikande, och slutligen hördes en väldig knall som av ett häftigt åskslag, och den andra kokerskan såg, hur ett svart, underligt djur med ormkropp och katthuvud hoppade ur kitteln och försvann i sjön. Samtidigt försvunno även kittel och troll; blott en vit rök syntes efter dem, och i marken var en gapande avgrund.
Djuret trivdes gott i Storsjön och växte alldeles förfärligt samt spridde fasa och skräck, varhelst det uppenbarade sig. Slutligen blev det så stort, att det omslöt hela Frösön och kunde bita sig i stjärten.
Hela landet hotades nu med förödelse, men lyckligtvis levde det då en utomordentligt vis man vid namn Ketil Jamte. Denne band det väldiga odjuret med en stark trollformel, som inhöggs på en sten, och denna restes vid Frösöns östra strand. Där på stenen kan man även se, hur ormen söker slingra sig fri, men ej förmår slita sina band. Här och där på sjön kan man även varsebliva, hur vissa delar av ormens kropp buktar sig över vattenspegeln.
Så skall trollet ligga bundet, ända tills någon kan läsa och förstå inskriften på runstenen. Då skall odjuret åter komma löst och växa sig ännu större, än det var förut, och slutligen skall det uppfylla hela sjön och träda upp på land, men då skall det bländas av ljuset och förgås.
644 visningar– Jämtländsk sägen upptecknad av Lars Olov Westin, ur Jämten; Heimbygdas Årsbok 1916
