Förr var de alltid så rädda för att den döde skulle gå igen. Man brukade därför så ut hörfrö (linfrö) över den igenskottade graven, ty då kunde den döde inte komma någon vart, förrän han plockat upp alla fröna, och innan han hunnit så långt, var solen redan uppe. Då måste han ned igen, och när nästa natt kom, var arbetet lika ogjort.
De brukade så ut små fina frön på gången eller stigen utanför stugan, så snart man burit bort den döde. Sådde man till exempel ut gräs- eller kålrotsfrön, kunde den döde inte komma igen till sitt forna hem med mindre, än att han först plockade upp de utspridda fröna.
Förklaringen till denna sed är, att en död inte fick trampa på något levande. Även små obetydliga frön har ett slumrande liv, vilket den döde måste respektera. Inte heller fick han trampa på gräs eller blommor. Det är därför man bör hålla sig vid sidan om vägen, när man är ute och går nattetid. De döda håller sig alltid mitt i vägen, ty där finns ingenting att trampa ned.
552 visningar
