Draugen är inom nordisk mytologi en död människa vars kropp går igen. Draug betyder kort och gott “spöke” på fornnordiska och isländska och benämns även som likspöke, då de är materiella gengångare snarare än andar. Draugen är oftast farlig och ohygglig. Den har övermänsklig styrka, kan ändra sin kroppsstorlek (samtidigt som sin vikt) och är följd av en lukt av förruttnelse.
Den har kvar spår av sin intelligens och njuter av lidandet den orsakar. Den kommer ut ur sin grav i form av rök och byter skepnad. Draugar bor, åtminstone i vissa fall, kvar i sin gravhög och attackerar gravplundrare som försöker lägga beslag på de skatter som den döde fått med sig i graven. Ofta kunde draugen av avundsjuka klättra ner i en rik mans grav och vakta skatterna som om de vore dess egna.
I folksagorna kunde draugar mörda sina offer på många olika sätt, som att driva sina offer till vansinne eller krossa dem med sin enorma vikt eller äta deras kött och dricka deras blod. Precis som med vampyrer och zombier så kunde draugens offer själv bli en draug. Draugar drivs av avundsjuka och girighet och anfaller ofta de levande av avund för att de äger vad de själva nu saknar i döden. De lär också ha en omättlig hunger.
Ett vanligt sätt att slippa gengångare var att driva en påle genom den dödes kropp, precis som med vampyrer. På så sätt naglades liket fast på sin plats och hindrades från att spöka. En fullständig förstörelse av kroppen kunde man också få om den döde brändes på bål och askan ströddes ut i havet.
Kända draugar i nordisk mytologi är kanske framförallt den fruktade Glam i Grettes saga. I sagan finns det både en kort beskrivning av honom som levande, och en utförlig redogörelse för hans existens som draug, till dess att Grette slår honom tillbaka till hel. Ett annat, lite ovanligt exempel på en draug, är hjälten Gunnar i Njáls saga som efter sin död blir en draug.
533 visningar“Draugadrotten” (isländska “draugadróttinn”), gengångarnas herre, var ett av Odens tillnamn.
