I en by hörande till Stöde var en höstkväll för många decennier sedan, en bjudningsbal, dit bl.a. några flickor voro inbjudna. Flickorna bodde i en grannby, som låg en halv mil från balstället. Den väg, som de hade att gå, gick genom en skog. På ett ställe där hade enligt sägnen en man bragts om livet och “gick igen.”
Kvällen ifråga var emellertid månljust och när flickorna kommit i närheten av spökplatsen, såg den ena av dem en man komma gående mot sig på vägen. Han gick på samma sida som flickorna och verkade besynnerlig på något sätt. Vad detta kom av, skulle hon få se snart. Ty efter att ha fått en liten bit blev hon varse, att mannen var huvudlös. Att flickan blev rädd, var naturlig sak.
För att slippa möta honom gick hon på andra av vägen, att hon även ville ha sin kamrat. Men eftersom denna ej såg mannen och ej heller underrättades om saken, motsatte hon sig detta. Emellertid var flickan envis och gav sig inte, förrän kamraten kommit över på hennes sida. Och samtidigt passerade mannen förbi.
När flickorna på morgonsidan gick hem från balen och kom till den gården, där mannen haft sitt hem, fick de höra ett fasligt oväsen i ladugården. Av oljudet att döma trodde flickorna att någon ko kommit loss, varför de beslöt sig för att gå dit och avhjälpa saken. Men då flickan, som sett den huvudlösa mannen på skogen, öppnade porten till, ladugårdssvallen såg hon samma karl komma ut ur ladugården, där det nu blev tyst.
Vid denna syn slog flickan igen porten och skyndade därifrån. Den andra flickan såg honom ej heller denna gång. Och hon var ej så litet förvånad över, att hennes kamrat ej yttrade ett ord under hemvägen. Först långt efteråt omtalade hon sin syn för väninnan.
540 visningar
