Avrättningsplatsen och bödeln omgavs av vidskepelse och tro på dunkla makter. Nästan allt som hade med avrättningar att göra ägde magisk kraft. Vid halshuggningar var det vanligt att åskådarna tog med sig små tomma kärl av olika slag. När hugget fallit, rusade man fram för att samla upp offrets blod. Det ansågs kunna bota diverse sjukdomar och alldeles särskilt fallandesjuka, det vill säga epilepsi. Starkast verkade medicinen om den intogs omedelbart.
På galgbacken växte den märkliga roten Alrunan. Den hade en människoliknande form, skulle plockas nattetid och kunde användas till olika svart konster. Under häxprocesserna i Katarina på 1670-talet, förekom ofta anklagelser om att trollkonorna rände på galgbacken om nätterna för att skaffa det ena eller andra till sina hemska riter.
År 1516 stod en kvinna i Stockholm inför rätta, anklagad för att ha stoppat en avhuggen hand från galgbacken i öltunnan. “Tjuvafingrar” gjorde ölet mustigare, trodde man.
Av en hängd tjuvs hand eller finger kunde man också tillverka ett så kallat tjuvljus. Med ett sådant kunde man lysa vid nattliga inbrott utan att någon vaknade.
STUPAGREVE, MÄSTERMAN, BÖDEL
Spikar från galgen eller från en hängd mans stövlar gav skydd mot ondska och sjukdomar. Och den som ville ha tur i spel skulle tillverka tärningar av benknotorna från en avrättad tjuv. Det sades att bödelssvärdet eller yxan, som hängde i bödelshuset, började skramla om någon missdådare steg in i stugan. Det borde ha hänt rätt ofta, eftersom det bara var stans slödder som umgicks med bödeln.
Han hade, möjligen med undantag för sin dräng rackaren, samhällets mest föraktade yrke. Stupagreve, mästerman och skarprättare kallades han också. Det var sällsynt att någon frivilligt tog tjänst som bödel. Ofta var han en dödsdömd som fick behålla livet mot att han tog tjänsten. Innan han tillträdde fick han öronen avskurna eller stadens märke inbränt på kroppen, för att han inte skulle kunna rymma.
DEN NYE HÄNGER DEN GAMLE
Ingen anständig människa ville ha något med bödeln att göra. På medel tiden måste han bära en särskild dräkt i klara färger, ofta röd, för att folk skulle se honom och hinna ur vägen. Han hade egen plats i kyrkan där ingen annan satte sig och eget glas på krogen som ingen annan drack ur. Det var inte ovanligt att bödeln slutade sina dagar genom att avrättas av sin efterträdare.
