Mumie förbannelsen på Titanic

Prinsessan Amen-Ra levde cirka 1500 år före Kristus. När hon dog låg hon i en utsmyckad träkista och begravdes djupt i en valv på Luxor, vid Nilens strand. I slutet av 1890-talet uppmanades 4 rika unga engelska män som besökte utgrävningarna i Luxor att köpa en utsökt mumiekista innehållande resterna av prinsessan av Amen-Ra.

De drog lott. Mannen som vann betalade flera tusen pund och tog kistan till sitt hotell. Några timmar senare sågs han att gå ut mot öknen. Han återvände aldrig. Nästa dag sköt en av de återstående 3 männen en egyptisk tjänare av misstag. Hans arm var så allvarligt sårad att den måste amputeras.

Den tredje mannen av de fyra fann vid hemkomsten att banken hade slarvat bort alla hans besparingar. Den fjärde killen drabbades av en allvarlig sjukdom, han förlorade sitt jobb och reducerades till att sälja matcher på gatan.

Ändå kom kistan till England (dock orsakade den andra olyckor under vägen), där den köptes av en affärsman från London. Efter att 3 av hans familjemedlemmar hade skadats i en trafikolycka och hans hus skadades i en brand, donerade affärsmannen kistan till British Museum.

När kistan lossades från en lastbil på museets gård, gick lastbilen plötsligt in back och fångade en förbipasserande. Sedan när kistan lyfts upp för trappan av 2 arbetare, föll den ena och bröt benet. Den andra, uppenbarligen i perfekt hälsa, dog helt oklart två dagar senare.

När prinsessan var installerad i det egyptiska rummet började besväret verkligen. Museets nattvaktare hörde ofta häftigt hamrande från kistan. Andra utställningar i rummet slogs också ofta på på natten. En vaktmästare dog i tjänst; vilket gör de två andra vakterna som vill sluta och vägrade att gå nära prinsessan. När en besökare flitigt dök upp ett dammduk i ansiktet som var målade på kistan, dog hans barn av mässling snart efteråt.

Slutligen hade myndigheterna valt att placerade mumien i källaren där den inte kunde göra någon skada. Inom en vecka var en av hjälparna allvarligt sjuk, och mussets övervakare hittades död vid sitt skrivbord.

När tidningen fick höra talas om omständigheterna kring mumien, tog en nyfiken journalistfotograf en bild av mummiekistan och när han framkallade bilden var en av målningarna på kistan ett skrämmande, mänskligt ansikte. Fotografen sägs ha gått hem då, låst sin sovrumsdörr och sköt sig själv.
Kort därefter sålde museet mumien till en privat samlare. Efter kontinuerlig olycka (och dödsfall) förpassade ägaren kistan till vinden.

En välkänd auktoritet innom det ockulta, Madame Helena Blavatsky, besökte museet. Vid ingången fick hon en ondskfull rysning och började genast söka i huset efter källan till den ondskefulla rysningen; efter en tids letande kom hon äntligen upp på vinden och fann mumiekistan.

Kan du genom föra en exorcism på denna onda ande? Frågade ägaren. Det finns inget sådant som exorcism. Ondska förblir ond för evigt. Det finns ingenting att göra. Jag ber dig att göra dig av med det här onda så snart som möjligt svarade Madame Helena Blavatsky.

Men inget brittiskt museum ville ta hand om mumien; det faktum att nästan 20 personer hade drabbas av olycka, katastrof eller död från hanteringen av kisten på knappt 10 år var nu all för välkänd.

Så småningom betalade en hårdhudad amerikansk arkeolog (som avfärdade alla händelserna som omständigheter), ett vackert pris för mumien och ordnade för att den skulle flyttas till New York. I april 1912 eskorterade den nya ägaren sin skatt ombord på en glittrande, helt White Star Kryssningsfartyg som göra sin jungfru resa till New York.

På natten den 14 april, bland scener av oöverträffad skräck, följde prinssessan av Amen-Ra 1 500 passagerare i döden på botten av Atlanten. Namnet på skeppet var naturligtvis H.M.S. TITANIC