I Kubbe lär det ha bott ett jättefolk långt tillbaka, och dom var så grova och stora så. Kvinnfolken hade kicker som var så stora och långa, så när dom skulle färdas så kastade dom dem över axlarna, och barna satt på ryggen och sög på dem. Skulle jättekäringen koka gröten en gång, och till tvaga hade hon en gran som var uppryckt med roten.
När jättegubben skulle äta kände hana tt det var nånting, som krasade i tänderna när han tuggade. Frågte’n grumman vad det var. ”Int är dä väl nå”, tyckte hon. Nästa gång hon skulle koka gröten, fick hon se att en gren i tvagan var borta, och då förstod hon att det var den som grubben hade svalt. Jättekvinnan höll på att hacka upp en göl med en granrot. Hon hackade upp ett helt tunnland utan att se opp.
När hon kåxe opp, höll solen på att gå ner. Hon vilade sej en stund. ”Ja, Hyvelan är en skröp dag”, sa hon. En jänta utav det där folket kom hembärande med en häst, en plog och en karl i förklädet. ”Si vad jag har funnit på åkern”, sa hon. ”Den här ska jag ha till att leka med.” – ”Låt bli dom du”, sa jättegubben, ”dom är av det folket, som ska komma efter oss.”
Svenska folksägner. Stockholm. s. 123
664 visningar
