Gasten var ett dödsväsen som hade förlorat sin personlighet – det gick inte att känna igen vem den döde hade varit i livet. Personer som hade dött en våldsam död – självspillingar, drunknade, stupade soldater och mordoffer – och inte hamnat i vigd jord troddes kunna bli gastar.
Gasten gav sig till känna om natten genom fruktansvärda vrål, och kunde hänga sig på ett vagnslass så att hästen inte orkade dra vagnen vidare. Den som nuddade eller blev fasthållen av en gast blev sjuk. Det kallades för att bli gastkramad.
Längs kusterna i södra Sverige berättade man om drunknade sjömän som flöt i land på stränderna. Ofta fördes dessa inte till kyrkogården utan begravdes under ett röse på stranden. De troddes då bli gastar och kallades strandgastar, strandvaskare eller stranddöingar. I en sägen från södra Sverige berättas det att strandgasten hängde sig på ryggen på den människa som hade oturen att gå förbi om natten – gasten ville bli buren till vigd jord.
En form av gast som det berättades om i hela Sverige var mylingen (i norra Sverige sade man utböling eller utkasting): ett nyfött spädbarn som dödats av en ogift mor i ett försök att undkomma skammen. Mylingen ville enligt folktron avslöja modern som mördare.
I en sägenvariant gömmer mamman sitt döda barn under golvet eller i en väggfast bänk i ett rum där ungdomen brukar dansa. En kväll när de unga roar sig som bäst hörs det en röst som ropar:
”Om det inte varit för saxen så hade jag kommit upp och dansat med mamma.”
Modern faller ihop blödande och när de andra börjar leta hittar de ett barnlik med en sax på magen. Saxen har mamman lagt dit för att hindra barnet från att gå igen (järnföremål troddes binda övernaturliga krafter).
I andra sägner börjar mylingen dia mamman då den finner henne och slutar inte förrän den sugit allt blod ur modern, som dör. Syftet med dessa sägner var att varna ogifta kvinnor för sex före äktenskapet och att skrämma dem från att döda sina barn.
602 visningar
