Föreställningen om häxor och trolldom härrör från epoker långt innan kristendomen började breda ut sig och har djupa rötter i folktron och vidskepelsen. I äldre kulturer hjälpte häxor och trollkarlar människor med magi och kunskaper om till exempel barnafödande, men när medeltiden inleddes hade bilden förändrats: Nu bemöttes ”kloka gummor” med rädsla och de misstänktes för att utnyttja magin för ondskefulla syften. Långt in i medeltiden hade kyrkan emellertid enbart förakt tillövers för vidskepelsen.
Det framkommer till exempel i lagsamlingen Canon episcopi från 1100-talet. I den förklaras det hur kyrkans domstolar ska hantera frågor om bland annat äktenskap, arv och otrohet. Till skillnad från allt som rörde dessa frågor fanns det inga klara anvisningar för hur häxkonster skulle hanteras.
I lagtexten slog kyrkans lärda nämligen fast att häxeri var att betrakta som ren inbillning hos enfaldiga individer.
Fram till 1200-talet vägrade kyrkan därför att ta berättelser om häxeri på allvar. Trots att Bibeln i Andra Mosebok uppmanar troende att döda häxor – ”en trollkvinna skall du inte låta leva” – var påståenden om dessa kvinnors magiska förmågor något som ordentliga kristna borde avvisa som oseriöst skvaller.
Vissa furstar fördömde till och med lynchningar av häxor. Ungerns kung Kálmán (1070–1116) slog bland annat fast att ”häxor inte finns”.
Övertron levde dock kvar. Bönder ansåg till exempel att häxor utlöste hagelskurar, som förstörde skörden. I städerna drabbades alkemisterna, som i sin iver att omvandla bly till guld riskerade att anklagas för att ingå en pakt med Satan. Mest utsatta var dock var de ”kloka gummor”, som bland annat hjälpte till vid förlossningar och botade sjukdomar med örter. Med djävulens hjälp bryggde de dödliga elixir.
Kyrkans motstånd mot vidskepelsen höll inte i sig. Under det följande seklet övergick likgiltigheten i panik
570 visningar
