En bonddräng hade för sitt husbondefolk i Bergums socken, i Göteborgs närhet, varit inne i staden en lördag med jordbruksprodukter, vilka han försålt på torget. Det blev rätt sent innan han kom att anträda färden med hästskjutsen tillbaka till gården.
Det började skymma, men månen gick snart upp, så det var ej svårt att hitta vägen. Det var vinter och slädföre. Då drängen kört ett gott stycke utåt landsbygden varseblev han en mycket ståtlig och välklädd herre gående invid släden. Då drängen hälsade fick han en artig hälsning tillbaka, eljest var den gående tyst. Slutligen frågade drängen främlingen, om han önskade åka med, eftersom han tydligen skulle den vägen fram. Den gående herrn lyfte på sin höga hatt, tackade och steg upp i släden. Men han var fortfarande ytterst tystlåten, svarade blott helt kort ja eller nej på drängens framställda frågor och försök att inleda samtal.
Då de åkt ett gott stycke och passerade en avtagsväg säger främlingen: ”Här skall jag stiga utav, tack för skjutsen.” Samtidigt tog han upp en stor silverslant och räckte drängen, vilken tackade och stoppade slanten i sin västficka. Han funderade mycket på vem den okände kunde vara, och som hade ärende åt det håll mot vilket den lilla avtagsvägen genom skogen ledde och på vilken främlingen slog in.
Han vände sig om och såg efter främlingen och fick då till sin fasa se, att bakom honom, under den långa kappans skört, stack en lång, yvig svans ut och vajade för varje steg han tog. Svansen släpade nära marken, men var svängd som en lejonsvans. Drängen tyckte det var kusligt, men än mera besynnerlig kände han sig till moda, då han kom hem och skulle taga sin penning och lägga ned i portmonäen. I fickan fanns ej någon penning, men väl ett stycke – hästspillning. Som sed var, sade han ej något till någon den kvällen – det var riskfullt att berätta om spöken man sett, förrän man sovit därpå.
På morgonen dagen därpå kom en granne och berättade att en person i grannskapet begått självmord under natten. Platsen där detta skett, var just i omedelbar närhet av den skog och väg, där den okände främlingen stigit av skjutsen kvällen förut. – Då stod det klart för drängen, att det var den Onde, som han skjutsat.
50 visningarE.Widéll 1944
