Den märkliga händelse, som jag här skall berätta, tilldrog sig i Söderala socken i Hälsingland under 1850-talet. Min närmaste grannfru har berättat upplevelsen efter sin far, som gick i borgen för dess sanningsenlighet. Jag berättar alltså efter fru Stocksell.
I mitt hem brukade vi varje år odla lin. När detta var bearbetat och färdigt till försäljning, brukade far och de övriga byborna gemensamt göra en resa till Gävle för att sälja linet.
Under en sådan resa inträffade under vägen ett häftigt snöfall, snön vräkte ner i massor, och hästarna hade svårt att dra de tunga lassen, förstodo vi, att vi icke skulle hinna fram till Gävle under dagen. När det började mörkna beslöto vi därför att nattlogi i en bondgård vid vägen. Far knackade på och en kvinna kom och öppnade. Han framförde ärendet, men av kvinnans svar förstodo vi, att hon ställde sig tveksam.
Männen voro emellertid enträgna och begärde, att åtminstone hästarna måtte få tak över huvudet. Snön fortsatte alltjämt alltjämt att falla. Kvinnan gav slutligen sitt medgivande. “Men”, sade hon, “jag skall säga som det är. Sedan flera månader tillbaka är det ingen av oss som får sova lugnt här i gården. Men är det så, att ni ändå vill övernatta här, har jag ingenting däremot.”
Karlarna voro trötta och hade knappast något val, och de beslutade att stanna. Stora starka karlar skämdes väl också för att visa sig rädda. Far hade svårt att somna på natten, under det de två andra männen genast föllo i en tung sömn. Plötsligt får han syn på en skepnad borta vid dörren. Han fann det på sätt och vis märkligt, ty han hade inte hört dörren öppnas. Min far blev dock inte rädd, berättade han, ty han trodde att han möjligen fallit i en lätt slummer och därför inte hört när gestalten trädde in.
Han hade därför den föreställningen att det var en människa med kött och blod och hans första tanke gällde hästarna. Det var förmodligen gårdens dräng som kom in för att meddela något. Därför frågade han: “Hur är det fatt, är det något fel?” Svaret kom fullt tydligt. “Jag har blivit mördad och ligger här utanför i humlegår`n och får ingen ro. Tack för att ni talade till mig, jag har inte förut fått möjlighet att säga det .”
På morgonen bad far att få tala enskilt med gårdens fru. På hans fråga var mannen var, nämnde hon tiden, då han försvann, men att ingen visste, vart han rest eller var han befann sig. Nu berättade far sin upplevelse under natten. Man fann också mycket riktigt husbondens lik nedgrävt ute i humlegården. Misstankarna i bygden blevo besannade och vid senare polisförhör erkände gårdens dräng, att han mördat sin husbonde.
Wiger Spa.
612 visningar
