Djävulstron var stark på 1600-talet. Förutom djävulen själv som man trodde smög omkring bland vanligt folk och lockade till sig själar fanns det en mängd andra onda andar, ja luften var full av dem, i varje liten vrå bodde ett övernaturligt väsen. För den tidens människor kunde vad som helst inträffa, man gick i ständig skräck för det oförutsedda, vidskepelse och trolldomsfantasier var legio.
Det fanns kvinnor – man kallade dem trollpackor – som var kända för att kunna tillreda läkemedel men som också kunde, om man fick dem till sin fiende, anstifta farsoter bland människor och djur. Blev det missväxt så berodde det på dessa trollpackor och deras häxeri.
Varje skärtorsdagsnatt for trollpackorna till Blåkulla för att fira häxsabbat. Häxan satte sig på en kvast, smörjde in sig med fett av odöpta barn som hon mördat, for ut genom skorstenen och begav sig av. En del häxor for dit på en bock, en tjur, en get ,en hund, ja vilket djur som helst, men hon red alltid bak och fram. På vägen till Blåkulla rastade häxorna på kyrktaken och utförde där diverse ritualer som gick ut på att man förnekade Gud och bekände sig till djävulen.
Var låg Blåkulla? Namnet har säkert något med “det blå berget” att göra, den “blå kullen” i fjärran. Förr ansåg man att trollen hade sin boning i sådana berg och när ett berg var inhöljt i dimma berodde detta på att trollen kokade vatten och tillredde mat. Ön Blå Jungfrun i Kalmarsund har i alla tider ansetts vara hemvist för häxor och onda andar, den omnämns under namnet Blåkulla i äldre tider. Det finns även ett Blåkulla i Bohuslän i närheten av Marstrand och ett i Blekinge utanför Karlshamn. Men det “riktiga” Blåkulla ansågs alltså vara Blå Jungfrun; redan Olavus Magni säger i mitten av 1500-talet att: “På detta berg lär vissa tider av året nordiska häxor hålla möten för att pröva sina trollkonster och signerier”.
Hur trodde man nu att häxsabbaten tillgick? Jo, den inleddes med en vild dans till osedliga sånger som sedan övergick i orgier där djävulen betäckte den ena trollpackan efter den andra. Sedan intogs en stor festmåltid där det serverades enbart häst- och människokött. Avslutningsvis fick varje trollpacka redogöra för allt ont hon åsamkat sina medmänniskor. De duktiga belönades av djävulen medan de mindre framgångsrika fick slita spö.
Allt detta trodde man alltså fullt och fast på under 1600-talet, ja ännu längre fram i tiden, trots att kristendomen försökte rensa ut dessa föreställningar från heden tid. Men de överlevde; egentligen var djävulen och hans anhang gudar från förkristen tid som ändrat skepnad och karaktär efter kristendomens inträngande i landet. Blåkullamötenas festmåltider, dans och sexuella excesser är säkerligen en kvarleva från den tid då man dyrkade asaguden Frej, fruktbarhetens gud.
Vad hände med en kvinna som utpekades som trollpacka? Om hon inte erkände direkt – och många gjorde det, de var fullt och fast övertygade om att de verkligen var häxor – fick hon genomgå vattuprovet. Det innebar, att den misstänkte häxan kastades i en å, och om hon flöt, var det bevis på att hon verkligen var en häxa. Man letade också efter ett s k djävulsmärke på kvinnans kropp, ett fingeravtryck som man ansåg att satan gjort då han ingick förbund med henne. Och fälldes kvinnan, om man fann att hon verkligen var en häxa, så fanns det bara ett straff för henne: häxbålet. Åtskilliga är de oskyldiga kvinnor som slutat sina dagar på detta sätt.
Sådan var alltså den djävulstro som var så stark hos människorna på den tiden. Alla, låg som hög, trodde på en djävul, på onda andar, trollpackor och häxor. Ingen tvivlade på att de fanns och med detta i åtanke förstår man bättre de häxprocesser som började i Älvdalen och sedan spred sig som en epedemi över hela landet, både till landsbygden och till städerna.
712 visningar
