Det var ett hemskt brott han var skyldig till, Jonas Falk. Inte ens han själv hade något att invända mot dödsdomen. Men det finns uppenbarligen än idag någon som vill vårda minnet av dräparen.
Ögonvittnen berättar att även traktens barn hade kommenderats till skogsgläntan den dagen, varav flera kröp upp i träden för att se bättre. Och ett lika blodigt som oförglömligt skådespel blev det.
Först den knirrande träkärran med den 27-årige mördaren, som färdats bakbunden i timmar från fängelset i Mariestad och syntes medtagen och blek. Sedan mäster själv, klädd i svart mask och slängkappa. Slutligen fångpredikanten som bedjande ledde fången fram till den granrisklädda schavotten.
Överallt tyst trängsel. Och över hela scenen en sällsam atmosfär av skräckblandad nyfikenhet och dov förstämning.Delvis för att avrättningar inte var vardagsmat ens i nådens år 1855. Men främst för den osedvanliga grymheten i brottets natur.
15 månader tidigare hade Arvid Falk och han styvfar Anders Frid rånmördat en postiljon vid ett grindhål nära Sibbarp, väster om Mullsjö. Natten hade varit regnig. I skydd av mörkret hade kumpanerna hjälpts åt att rulla fram stenar, för att kusken skulle tvingas stanna till längre än vanligt. Sen rusade de fram, Falk beväpnad med en mynningsladdare och Frid med en knölpåk. Skottet tog i postiljonens rygg. Han blev sittande blödande på kuskbocken. Men Frid slog honom i huvudet, så han damp till marken.
De båda rånarna vände diligensen och styrde hästarna tillbaka österut. I Gruvereds skog stannade de och skar sönder postväskorna. Bytet visade sig vara en smärre förmögenhet: 2 000 riksdaler. Via en stulen roddbåt tog de sig sedan över Vättern, löste biljett på ångaren Esaias Tegnér och nådde så småningom Stockholm, där de omedelbart firade sin nyvunna rikedom genom att gå på krogen.
Vid den tidpunkten var postiljonen Anders Magnus Nilsén redan död. Mordet tycktes länge olösbart – tills polisen i Stockholm en dag knackade på hemma hos Arvid Falk för att klara ut ett betydligt mera bagatellartat brott.
Falk var skräddare. Han och styvfadern hade flyttat till Stockholm med hopp om att ta sig ur fattigdomens bojor. Det hade gått dåligt. Till slut hade Frid kläckt idén om postrånet och för att få råd med resan lät Falk i lönndom pantsätta sina kunders kläder. Eeråt hade han löst ut alla kostymerna, utom en som glömdes bort. Det var när ägaren polisanmälde saken, som man fann att Falk gömde en förmögenhet i sitt enkla krypin.
Som fånge visade rånmördaren ånger, visar protokollen. Medan styvfadern ansökte om nåd – och fick den – tycktes Arvid Falk tillfreds med dödsdomen. I fängelset blev han djupt troende. Strax innan han lade huvudet på stupstocken den 21 november 1855, bad han att få säga några sista ord till åskådarna:
Här sen I go´vänner, att syndarens lön är döden, men Guds gåva är det eviga livet!
Och där borde egentligen den blodiga historien ha varit slut. Arvid Falks kropp och huvud lades i en redan färdiggrävd grav i tallmon och skottades igen. Barnen fick krypa ner från träden. Bödeln for hem till Göteborg.
Men ännu efter 160 år vägrar mördaren Falk att vila i frid.
Eller hur man nu ska tolka de sällsamheter, som nattetid sker ibland mellan de resliga furorna, tre kilometer väster om landvägen mellan Hjo och Jönköping.
Nya blommor varje vecka. Små handskrivna lappar. Ibland en oöppnad ölflaska. Ibland en burk snus. Gåvorna är många och har fortsatt att dyka upp ända sedan den där novemberdagen 1855.
–Ett svårlöst mysterium, säger Tommy och Vivianne Krantz, som bor i granngården Sved där bödeln påstås ha övernattat inför sitt blodiga värv.
–Alla här i trakten känner till Falks grav, men ingen har någonsin erkänt att de har lagt några blommor där. Länge sa vi, mest på skoj, att det kanske var en gammal kvinna som bodde i en liten stuga tvärs över skogen. Kanske hon var släkt med Falk på något vis? Men även eer hennes död fortsätter blommorna att komma. Inget vet varifrån.
Vissa av gravsmyckningarna har förstås sin naturliga förklaring. Dit man for-dom färdades med häst och bödelskärra, rullar numera en och annan krom- blänkande amerikanare. Falks grav har med åren blivit något av raggarnas pilgrimsort. Här stannar man till, tar en titt på det smidda järnkorset, häller ut en skvätt öl, sticker en cigarett i marken, och begrundar en gammal outsiders bistra öde.
–Två grannpojkar beslöt att skoja med raggarna, berättar Tommy Krantz. En natt smög de upp till Falks grav, iklädda vita lakan. Bilarna for därifrån med gasen i botten, vill jag lova.
Riktiga spökerier rapporteras dock med jämna mellanrum från Falks gravplats. Det finns till och med de som påstår sig ha sett en huvudlös kropp sväva över graven. Till de skeptiska hör emellertid landets störste mysteriejägare, ufo-experten Clas Svahn:
–Att någon eller några lägger blommorna på Falks grav är ett faktum, säger han. Jag har själv varit där och grävt fram en bukett som måste ha legat några dagar under snön. Kanske är det något som har gått i tradition i en speciell krets människor. Men troligen kommer de flesta gåvorna från folk som egentligen alls har med graven att göra. De vill bara bidra till historien.
En teori är att det är Falks släktingar som på detta sätt vårdar minnet av en förfader som visserligen var en skurk, men kanske också ett slags helgon. Ett seglivat rykte påstår att det i själva verket var Anders Frid som höll i bössan. Men att Falk tog på sig skulden för att Frid hade barn. Ja, kanske är det rentav Frids ättlingar som vill hedra Falks minne för att de slapp växa upp som mördaryngel?
594 visningarElakare tungor säger att det bara är Habos turistkontor som försöker skapa intresse för en trakt som annars lider brist på sevärdheter. Ännu har dock ingen lyckats hitta posten “Blommor till Falks grav” i kommunens bokföring…
