I Ströms socken i Jämtland var det en gumma, som en längre tid for och »gick igen”, sedan hon var död. Hon syntes alltid bära på en mjölkstäva. Man trodde, att hon i livet brukat fara och tjuvmjölka grannarnas kor och därför fått till straff denna oro i graven.
Många hade mött henne utan att någon haft mod tilltala henne. Men så en kväll var det en gumma, som trött och vresig gick hem från kvarnen, där hon dygnvis legat och vaktat mälden. Hon mötte också den döda med mjölkstävan.
“Hö, hö!» snäste hon till den döda och fortfor: »Är du här? Jag menar just, att du går till svartgropen din och sov i ro».
Den döda försvann med detsamma och ingen mer behövde se henne efter den dagen. Bara man tilltalar en, som går igen, så får den ro i graven, men inte skall man hunsa till dem på detta sättet utan fråga dem, vad de vill, för de döda har alltid något viktigt ärende, som de vill ha uträttat sådana gånger. De far nog inte och går igen för ros skull, ansåg meddelaren, och i det stycket har han den gamla allmänna meningen med sig.
Källa: Historier och sägner från vildmarken
530 visningar
