Sed för att hindra gengång

Förr var de alltid så rädda för att den döde skulle gå igen. Man brukade därför så ut hörfrö (linfrö) över den igenskottade graven, ty då kunde den döde inte komma någon vart, förrän han plockat upp alla fröna, och innan han hunnit så långt, var solen redan uppe. Då måste han ned igen, och när nästa natt kom, var arbetet lika ogjort.

De brukade så ut små fina frön på gången eller stigen utanför stugan, så snart man burit bort den döde. Sådde man till exempel ut gräs- eller kålrotsfrön, kunde den döde inte komma igen till sitt forna hem med mindre, än att han först plockade upp de utspridda fröna.

Förklaringen till denna sed är, att en död inte fick trampa på något levande. Även små obetydliga frön har ett slumrande liv, vilket den döde måste respektera. Inte heller fick han trampa på gräs eller blommor. Det är därför man bör hålla sig vid sidan om vägen, när man är ute och går nattetid. De döda håller sig alltid mitt i vägen, ty där finns ingenting att trampa ned.

Gengångaren
Gengångaren behöll sina personlighetsdrag efter döden och kunde alltså, till skillnad från gasten, kännas igen som den person han eller hon hade varit i livet. Detta dödsväsen gick igen för att det inte kunde få ro i graven – något i jordelivet var ouppklarat och behövde rättas till.

Den döde var kanske inte nöjd med sin begravning eller saknade något i graven. Eller också hade gengångaren blivit mördad och visade sig tills omgivningen förstod hur det låg till. En gengångare troddes också kunna bli osalig om han eller hon uppfört sig illa i livet, och ville då sona det. En sägenvariant berättar om en rik gumma som i livet varit snål mot de fattiga. Hon gick sedan igen för att visa var hon gömt sina pengar.