1943 togs det upp torv i Rogetorps mosse vid Ålleberg utanför Falköping. Där hackades torven fram för hand med speciella torvhackor. Under arbetet på mossen hade arbetarna under åren gjort en del fynd av flinta. Nu hittades ett skelett efter en människa – Hallonflickan.
GANSKA SNABBT förstod man att det rörde sig om ett forntida skelett och så mycket information som möjligt samlades in på plats, bland annat togs pollenprover. Hela torvblocket skars ut och fyndet rapporterades in till myndigheterna. Själva skelettet skickades till Stockholm för undersökning.
Enligt osteologerna rörde det sig om kvarlevorna från en flicka som varit 18-20 år när hon dog och cirka 145 cm lång. I hennes mage fanns fröer från hallon varför hon för evigt kommit att kallas Hallonflickan.
Kring flickan fanns sötvattensnäckor vilket tolkades som att hon legat i en forntida sjö, numera mosse. Eftersom hon låg framstupa och hade underbenen bundna är det troligt att hon offrats.
I EN AV DE FÖRSTA beskrivningarna av den unga flickan står det ”Hon ligger egendomligt nog framstupa, skallen, som lossnat från halsen har rullat framåt, så att hakan och nackhålet peka rakt upp och ansiktet bakåt kroppen.”
Vad hände med Hallonflickan?
När Hallonflickan hittades 1943 sändes ett stort torvblock innehållande fyndet till Historiska museet i Stockholm för undersökning. Utöver ålder och att hon var kvinna rapporterade man att hon låg framstupa på magen. Inga spår efter våld, skador eller sjukdomar gick att se på skelettet. Två saker nämndes som speciella, att hennes fötter varit uppbundna mot ryggslutet och fyndet av hallonkärnorna i magtrakten. Slutsatsen var att hon inte förolyckats, utan andra människor varit inblandade. Det kunde vara ett människooffer eller avrättningen av en “häxa”.
Men frågorna hopar sig. Vad var det som hände när Hallonflickan hamnade på den grunda sjöbottnen. Blev hon dränkt, eller var hon redan död innan hon kom i vattnet? Varför ligger hon på magen? Vad höll henne kvar på botten?
Erfarenheter från brottsmedicin kan ge viss hjälp. En död kropp i vatten sjunker först till botten. Gaser som bildas i kroppshålan får kroppen att flyta upp till ytan med magen och ansiktet nedåt. Efter ett tag sjunker den döda till botten i denna ställning. De människor som ligger framstupa skulle alltså varit döda när de placerades i vattnet.
På fotografier från undersökningen av Hallonflickan 1943 syns tydligt att hennes ben varit kraftigt böjda i knäleden. Tå- och fotben ligger samlade på lårbenet. En sådan extrem ställning betyder att fötterna varit hopsurrade mot benen. Båda underarmarna sticker in under bäckenet så att händerna ligger mot magen. Även hennes handleder har troligen varit bundna. Frågan är om en så hårt hopbunden kropp skulle vända på mage i vattnet på grund av gasbildning?
Det finns inga andra fynd i mossen som kan förklara hur det gick till när Hallonflickan hamnade i mossen — med ett undantag. Tre år tidigare hittade Johan Karlsson på Sundet en pilspets av flinta nere i botten av torvlagret. Fyndet gjordes sex meter norr ut och på samma nivå som skelettet. Spetsen är av en typ som användes under den tid då flickan levde, bondestenåldern. Frågan om båda hamnade i mossen samtidigt går inte att avgöra.
Ett ansikte återskapas
Arbetet bygger på rättsmedicinska metoder som började användas för drygt hundra år sedan för att identifiera brottsoffer. I nutid används moderna hjälpmedel i den tekniska processen. Hallonflickans kranium blev först skiktröntgat i en datortomograf på Karolinska institutets Neurocentrum. Av dessa data tillverkade GT-Prototyper i Ystad en exakt kopia i vinylplast.
På plastskallen fästs ett trettiotal pinnar som markerar tjockleken på ansiktets mjukdelar, från benet ut till hudnivån. Därefter modelleras ansiktsmusklerna i lera. Vissa delar av ansiktet går inte att forma utifrån skallen, exempelvis näsan och läpparna, men även här finns teknik som bygger på rättsmedicinen. Slutligen täcks allt med ett hudtunt lager lera där rynkor, porer och åldersdrag skulpteras fram.
Det avslutande momentet är en avgjutning i gips. I gipsformen görs sedan en silikonavgjutning, som blir den hud man ser i den färdiga rekonstruktionen. Silikonet får hudfärg, fjun på överläppen och huvudhår som monteras strå för strå. Det som inte går att återskapa utifrån skallens egenskaper är öronen och ögonens och hårets färg. För dessa delar i rekonstruktionen har rimlighet, teknik och konstnärligt skapande kombinerats.
563 visningar
