Änglamakerskan

Mot ersättning tog Hilda Nilsson emot fosterbarnen. Sedan dödade hon dem, ett efter ett. Vad kunde driva en kvinna till att mörda åtta oskyldiga barn? 100 år har passerat sedan Hilda Nilsson fick dödsdomen som aldrig hann verkställas. Det här är historien om ”änglamakerskan på Bruksgatan”.

Änglamakeri: En äldre benämning på avsiktlig vanvård av fosterbarn. Änglamakerskor var de kvinnor som mot ersättning tog emot fosterbarn för att sedan göra dem till ”änglar”, det vill säga döda dem.

Hilda Nilsson hade fått syn på annonsen i Skånska dagbladet. Nu var den lilla fosterflickan hemma hos henne på Bruksgatan i Helsingborg. Men just den här eftermiddagen, medan hon höll på att bada barnet i en tvättbalja, blev skriken för mycket. Plötsligt fick hon en idé som skulle få barnet att tystna. Hilda Nilsson hämtade en tvättbräda och placerade den ovanpå flickans rygg i den vattenfyllda baljan. För att få tyngd ställde hon dit en hink med kol.

Hilda Nilsson lämnade rummet för att återvända en stund senare. Då hade flickan tystnat, för alltid. Hon blev fem månader gammal.

”Tanken kom för mig på eftermiddagen, då jag skulle bada barnet i tvättbaljan. Det hade varit så kinkigt och svårt att sköta”, skulle Hilda Nilsson senare säga under rättegången.

Den livlösa kroppen sveptes in i en filt och brändes upp i tvättstugans kolugn.

Under de efterföljande två åren gick sju andra barn samma fruktansvärda öde till mötes i den prydligt städade lägenheten i Helsingborg.

Den 13 juni 1917 dömdes Hilda Nilsson till döden. En dom som aldrig skulle hinna verkställas.

Helsingborgs dagblad, torsdagen den 14 juni 1917:
”Hilda Nilsson trädde som vanligt lugn och sansad bort på de anklagades plats. Hon ser lidande och dyster ut och den långa fängelsevistelsen har gjort henne blek och infallen. Hon är tydligen väl förberedd på hvad som väntar henne och intager sin plats med minen hos en som undergifvet fogar sig i det oundvikliga och endast när den önskan, att allt skall vara öfver.”

Hilda Nilsson föddes den 24 maj 1876 och hade, enligt de uppgifter som finns, en ganska normal uppväxt med höga betyg i skolan. Men hennes livssituation förändrades snabbt.

– Hon tog anställning i en familj i Helsingborg när hon var 18 år gammal och blev gravid med sonen i familjen. Hon blev utstött och barnet dog under förlossningen. När hon var 20 år förlorade hon ännu ett barn, säger arkivarien Elise Ankersen som tillsammans med kollegan Anna Eriksson har hållit i föreläsningar och skapat en utställning om änglamakerskan vid Helsingborgs stadsarkiv.

Efter att ha försörjt sig som prostituerad under en tid träffade Hilda Nilsson kärleken i Gustaf Nilsson, de gifte sig några år in på 1900-talet. Men paret hade det svårt, pengarna räckte inte till. Det resulterade i att makarna på egen begäran försattes i konkurs 1915.

Det var i detta pressade läge som Hilda Nilsson beslutade sig för att börja ta emot fosterbarn mot betalning.

– Det var en utblottad och desperat kvinna som befann sig i en kontext där hon inte såg några andra utvägar, säger Elise Ankersen.

Vad kunde driva en skuldsatt kvinna till att mörda åtta barn? Vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900-tal var fosterbarnsvården ett hett debatterat ämne i Sverige. Dödligheten för dessa barn var avsevärt högre än för andra barn och det var allmänt känt att de ofta fick undermålig omsorg. Något som beskrivs i Cecilia Rivings studie ”Änglamakerskan från Helsingborg” som publicerades i tidskriften Scandia 2003.

Därför trädde en ny lag i kraft 1902 som skulle förbättra fosterbarnens situation. Men det var fortfarande fyllt av skam att ha utomäktenskapliga barn och det fanns kryphål i lagen. Det resulterade i att många barn föddes i smyg och lämnades över till fosterhem via mellanhänder och tidningsannonser.

Hilda Nilsson såg en affärsmöjlighet. Ett sätt att tjäna pengar.

– Hon har sagt att hon var en ”slav under annonserna”, säger Elise Ankersen.

Mödrarna som lämnade sina barn till Hilda Nilsson var alla ogifta, ingen av dem tillhörde samhällets högre klasskikt. Flera av dem hade svårt att betala fosterlegan, det vill säga ersättningen, som krävdes för att lämna ifrån sig ett barn.

”Jag bryr mig icke så mycket om pengarna, ty jag är så barnkär”, ska Hilda Nilsson ha sagt till en av mammorna som hade problem med betalningen.

Hilda Nilsson tjänade sammanlagt drygt 3 000 kronor på att ta emot fosterbarnen, vilket motsvarar över 100 000 kronor i dagens penningvärde.

– Hon tog livet av vissa direkt, andra hade hon lite längre. Ingen i omgivningen märkte av de här barnen. Hennes man påstod sig vara helt ovetande, säger Elise Ankersen.

En dag blev en mammas saknad efter sitt barn för stor. Det blev början till slutet för Hilda Nilssons affärsverksamhet. Den nämnda mamman trotsade skammen och försökte få träffa sitt bortlämnade barn. Men när hon kom till Nilssons prydliga bostad fanns sonen inte där och mamman fattade misstankar. Efter en anmälan till Fosterbarnsnämnden kopplades polisen in och de skulle snart bli varse om de fruktansvärda gärningarna.

Den 20 december 1916 anhölls Hilda Nilsson. Efter att ha nekat i en veckas tid bröt hon ihop och erkände tre mord på barn som hon vårdat. Några dagar senare hade hon erkänt åtta mord.

– Det här blev en uppmärksammad nyhet som väckte stor avsky i Sverige, säger Elise Ankersen.

Efter att kungliga medicinalstyrelsen slagit fast att Hilda Nilsson inte befunnit sig i sjukligt sinnestillstånd föll domen den 13 juni 1917: hon dömdes till döden.

Helsingborgs dagblad, torsdagen den 14 juni 1917:
”Om man trott, att den häktade skulle falla samman, då hon från ordförandens mun fick höra den dom, som enligt samhällets lagar måste följa hennes ogärningar, misstog man sig. Hilda Nilsson förblef lugn men brast så småningom på vägen ner mot cellen ut i stilla gråt.”

Änglamakerskan var den sista dödsdömda i Sverige som inte benådades. Men avrättningen hann aldrig verkställas.

Den 10 augusti 1917, vid halv sex på kvällen, hittades Hilda Nilsson död i sin cell. Hon blev 41 år gammal. Runt halsen hade hon en yllehalsduk knuten som en snara. Enligt läkaren var det ett självmord, medan fängelsedirektören ansåg att det troligtvis handlade om slaganfall eller annan naturlig dödsorsak.

– Det bör finnas en obduktionsrapport men jag har tyvärr inte hittat den, säger Elise Ankersen.

Helsingborgs dagblad, söndagen den 12 augusti 1917:
”Barnamörderskan Hilda Nilsson, som dömts till döden och förvarades på tvångsarbetsanstalten i Landskrona, hittades i fredags afton död på golvet i sin cell. Läkaren tillkallades genast, men kunde endast konstatera, att lifvet redan flytt.”