På Böleskogen efter landsvägen är en plats, som de kallar Svartöalen. Där på skogen i närheten har det sedan urgamla tider varit underligt. Där skall ett spöke, som har fått namnet “Svartdals-spelman”, Det berättas att två flickor från Boda, gick där och sökte efter fåren en höst. Då hittade de på, att de skulle ta och dansa, så kanske de fick höra “Svartdals-spelman” spela.
De hade inte väl börjat dansa, förrän där blev en musik, som de aldrig hört maken till, men då fick de bråttom ha sig därifrån. Men det är nog bra länge sen, själv körde jag och pojken min vägen fram en kväll. Då vi kom på den där platsen, stannade hästen och ville inte ge sig iväg. Då steg jag av och gick framom hästen och tittade baköver den genom selkroken, för jag hade hört, att man skall göra så, då man blir utför något sådant.
Då jag så vände mig om för att försöka leda fram hästen, var det ett bylte, som rullade bort strax framför fötterna på mig och tvärtöver vägen in i buskarna. Nu blev det liv i hästen. Jag har aldrig varit med om en sådan skjuts, och ändå var det bara en gammal krake, vi hade. – De har för sig, att det skall vara något spelman, som gått åt där på skogen, om han blivit mördat eller eljest omkommit, har jag ej hört.
338 visningarUr Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:I_1915
