Det var 1904 eller 5. Jag och två av mina pojkar, som då var helt unga, var uppe i Åsele och högg vindfällen på Hällaströmskogen. Vi bodde i en fäbod, och där fick jag höra “skrömta”, om det finnes någon sådan. Ena kvällen sedan vi lagt oss och pojkarna somnat, fick jag höra ett djur, eller vad det kunde vara, gå runt stugan.
Det var så tungt, att det skakade i backen. så kom det på dörren och skakade den så häftigt, att jag trodde både lås och hasp skulle gå sönder. Sedan klättrade det upp på taket, och det var så tungt, att jag blev rädd, att det skulle komma ner genom. Så blev det då äntligen lugnt, och jag somnade.
Jag talade icke om det för pojkarna, för jag ville inte, att de skulle bli mörkrädda. Men nästa natt fick de höra detsamma, men då hördes det på slutet komma ner genom skorstenen och in i stugan. Där rustade det på varjehanda sätt, bl.a. knackade det på stolarna.
Sist blåste det med långa mellanrum några gånger i spisen – tungt och starkt som då en häst andas ut. Sedan for det ut samma väg. – Många andra har också blivit skrämda i samma stuga. Man tror, att någon fäbodflicka där i lönndom framfött ett barn, som hon dödat och bränt upp i spisen, så att det av den anledningen spökade där.
364 visningarUr Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:VIII_1917
