Sägner om Håkan på Anderberget

Håkan fick ingen ro i sin grav utan måste vandra oupphörligt. Å på Husåsen i Liden fanns en päschon vid namn Bergström, som kunde tala vid de döda. Dom måste anlita honom, att han skulle tala vid Håkan. Detta uppdrag åtog sig Bergström. Så en torsdagsnatt vandrade Bergström mot Lidens kyrka. Å där samspråka han med Håkan. Så viste Håkan, att han skulle få se sin son, som då tjänstgjorde som dräng i Liden. Och Håkan bestämde tid och dag, då sonen skulle medfölja Bergström och de skulle träffas. På den utsatta tiden medtog Bergström sonen till Håkan för att möta fadern. När så sonen fick se fadern, så avsvimmade han, men Bergström fortsatte att språka med Håkan, och Håkan yttrade då att hans son kommer att dö på sin artonde födelsedag, som också skedde.

Det berättas, att sonen var i vedboden för vedhuggning, där han tjänade. I samma gård fanns en mindre vetande eller tok. Dom satte dänna päschon att säga till pojken, att han skulle in å få mat, och att han skulle ta mä säj en vefamn. Jaha. Och som pojken stod på knä för att ta på säj ven, fattade token tag i yxan och högg pojken i huvudet. Och han avled ögonblickligen. Detta var sonens artonde födelsedag.

Sedan gick token in och satte sig vid bordet samt åt sitt mål mat. När pojken ej inkom frågade husbondsfolket var pojken tog vägen. Då svarade densamma som huggit ihjäl pojken att “den högg jag ihjäl.”

En annan sägen går så här:

Håkan bodde på Anderberget. Där bodde Håkan. Där var han jordbrukare och även jägare. Och han var sån där trollgubbe, han vi säger. På en kort stund kunde han vara i Fors kyrka på gudstjänsten och även hem på ennerliga vägar, enligt gamla sägner förstås. Så blev han sjuk och vattenkoppor eller smittkoppor. Å i den sjukdomen dog han då, – nå exakt kan ja inte nämna men dä va nog på 1840-talet.

Som det såg ut, kunde Håkan inte få lugn i sin grav, utan han måste vandra efter sin död också.

Efter Håkans död överflyttade hans hustru till Skälgården. Detta var i juli månad. Håkan antasta henne mä ett efter sin död. Och som Håkans hustru var som slåtthjälp i Skälgården, deltog hon i lövtagningen i Lavsvebärget. Så hadde hon fällt en asp, som hon skulle ta lövet av till kreatursfoder. Så med ens såg hon Håkan sitta i tullen på aspen och sjunga en psalm. Han ville tydligen tala mäna, män hon rådde inte mä´t utan kasta va hon hadde för händer och sprang tillbaks till Skälgården. Men Lindholmen på Skälgården, som va mäna, såg ingenting utan sprang och slog mä armen ätter stammen och skrek: “Va jäkeln sitt du nårst? Va jäkeln sitt du nårst?”

T.Norman

Torsten Norman på Skälsjöberg samlade i många år sägner och sagor, dem han noggrant upptecknade i en bok. Vid en eldsolycka förstördes tyvärr denna sägensamling, som byggde på berättelser från ett flertal nu avlidna personer.

164 views

print

(Visited 9 times, 1 visits today)
Please follow and like us:
0.00 avg. rating (0% score) - 0 votes

Bli först att skriva en kommentar.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.