Potta Långhaka

Det var i den tiden, då man trodde på nissar, häxor och på pocker själv, som mor Potta, eller som hon egentligen kallades, Potta Långhaka, skulle hava bott i Potte Mjöhult på en gård, som ännu en mansålder tillbaka utpekades av förbifarande såsom denna namnkunniga kvinnas hem, och som traditionen ännu i våra dagar kan med bestämdhet angiva. (Nuvarande Bengt Hofvendahls Mjöhultsgården.)

Potta Långhaka hade blivit änka, och under hennes egen husbondeledning började allting gå bättre än under mannens tid. Sådant kan ju i våra dagar ha helt naturlig orsak och hade väl så också i hennes tid, men folk såg, att hon hade ”goa–nisse”, och när hon på gamla dagar lät sin omtanke övergå i girighet, sa folket, att hon stod i förbund med ”hin håle”. Så förtäljer sagan vidare, att då kontraktet med hin håle var utgånget och denne kom för att hämta sitt byte, tog Potta Långhaka med äkta kvinnlig snabbhet i beslut och handling sin tillflykt jämte sin goda nisse till en halmstack, där ”gamle Pär” fick plocka strå för strå för att kunna nå dem. Kvinnan lockade nisse till att gäckande sträcka fot mot hin håle och sade eggande –”tasse tag fot, tasse tag fot!” När så nisse blivit djärvare och avståndet minskats, stötte kvinnan till nisse och sade – ”tasse tag allt ihop!” Hin håle blev nöjd med detta sitt byte för denna gång och for sin väg.

Då Potta Långhaka dog, skulle hon begravas som annat kristet folk på den tiden och fördes i stor procession till Farhults kyrkogård. Emellertid hade likprocessionen nätt opp återkommit till sorgehuset och börjat inmundiga vidare traktering, då någon såg Potta Långhaka stå grinande i brygghusdörren – snart sågo alla henne. Som man befarade att aldrig få lugn och ro i huset och i byn för hennes vålnad, ty hon hade jordats å ”vigd” plats, beslöts att strax begiva sig till kyrkogården och hämta liket.

Nu reddes hon i stället en grav å Nybo–fäladen Snärpan, men genom den dödas hjärta nedslogs en ekepåle, för att den döda ej skulle ”gå igen”.

Denna påle skall hava funnits å platsen ända in i den nuvarande generationens fäders tid, vilka för sina barn omtalade att, då ungdomen under vintrarna roade sig med skridskoåkning å isen på Snärpan och någon gång dristade sig att ruska på ekepålen, skall det från djupet hava ropats ”ricka ricka hårt, så kommer Potta Långhaka opp!”

Kvinnans vålnad hade visserligen inte ro i graven, men ovan jord kom den icke mera, och därmed gav sagan ett tillfredsställande uttryck för det godas seger över det onda. Ekepålen är ej längre till finnandes, och Snärpans fäladsmarker äro omskapade till fruktbara åkerfält. Men även folkföreställningen om nissar och troll har givit rum för en ädlare uppfattning om andemakternas ingrepp i människornas öden.

Bygdesaga från Kullen. (H. T. 9/7 1898).

91 views

print


image_pdfPDF
(Visited 13 times, 1 visits today)
Please follow and like us:
5.00 avg. rating (99% score) - 2 votes
Moon

Author: Moon

En Dalmas som älskar det paranormala

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.