När dom byggde kyrkan så bodde det jättar i bergen ikring sjön, och dom var så oskapli’ elak över kyrkan och tålde inte höra ljuden av kyrkklockorna. Så var det en jätte, som bodde på andra sidan sjön oppi Åsberget. När han fick höra kyrkklockorna första gången så vart han så vida sinnu, så han tog stora stenar och kastade över sjön och mente att slå sönder kyrkan.
Men endera var stenarna för stora eller var jätten för klen, för stenarna föll ner i sjön en liten bit från stranden på hännar sida åt kyrkan till. Där syns dom än idag när det är lågt vatten i sjön, och dom där stenarna kallas för jättestenarna. Det fanns jättar på anda sidan älven också, oppåt Västannora och Skorsberge, och dom hade sina slogängar på Dragsängarna invid älven.
Nu måtte dom ha kommit sams om på något vis, folket och jättarna, att när jättarna höll på och slog på sina marker så fick man inte ringa i kyrkan. Men så en gång så hitta ’nte bättre på än att det var en jätte där och slog, och han stod just och brina lien sin, när kyrkklockorna börja på bångla i Åls kyrka och kalla folket tillhopa till gudstjänst.
Jätten vart då sinnu förstås och kasta brynet mot kyrkan för att slå av tornet. Men han drog till för strängt, så brynet flög över kyrkan och ställde sej på ända i sjön. När det blir ovanligt lågt vatten i sjön så sticker udden på brynet opp över vattnet, och då säger dom gamla att det blir nödår.
402 visningarSvenska folksägner s. 121
