Heidenstam spöksyn

Utanför mitt skrivrum låg två stora, på natten nästan beckmörka rum, med väggarna fulla av gamla släkttavlor. Där fanns även ett stort ryttarporträtt av Karl XI. När jag som bäst arbetade med avslutandet av kapitlet om Karl XII:s död i Fredrikshald, -klockan var väl två på natten, hörde jag steg och ett pinglande skramlande ljud. Jag såg upp och i den mörka dörröppningen stod ingen mindre än min hjälte Karl XII själv, i fältuniform. Hans ansikte var vitt som gips. Handskarna var vita. Vålnaden satte sig i en stol med värjan över knät och sade med klar röst:

– Det där som du skriver, kan ju vara riktigt och sant, men du glömmer en sak. Sista natten åkallade jag Gud. Minns det.

Därpå var vålnaden borta. Jag skyndade ner och väckte min fru och berättade om spöksynen. Därefter infogade jag med djup känsla vålnadens ord i min berättelse. Ingen vet hur poesin parar vidskepelse med vetande. Kanske är det ur just den föreningen som sanningen destilleras fram. Med denna spökhistoria vill jag nu sluta för idag…

 V von Heidenstam, år 1898.

52 views

print

(Visited 10 times, 1 visits today)
Please follow and like us:
5.00 avg. rating (99% score) - 1 vote

Bli först att skriva en kommentar.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.