Gruvmoran

Gruvmoran för Sala silvergruva hade sagt, att hon hade en syster i Norrland, som var mycket rikare än hon. Systern var gruvmora för ett berg som hette gruvberget. Där ägde hon en gruva, som innehöll silver. Gruvan skulle en gång upptäckas av människorna.

Det skulle tillgå så här: En go, som tillhörde en gumma, skulle få två kalvar, vilka skulle vara vita med svarta öron och likna varandra som två bär. Dessa kalvar skulle gumman uppföda till midsommarnatten. Då skulle hon ta kalvarna med sig och gå till gruvberget. Kalvarna skulle då söka rätt på silvergruvan, och gruvan skulle då få bearbetas av människorna.

Vid Björna kyrkoby i Ångermanland finns ett berg, som heter gruvberget. En gumma i Björna hade en ko. Kon fick två kalvar 3 veckor före midsommar. Dessa voro vita med svarta öron och liknade varandra som två bär. Gumman kom ihåg sägnen om silvergruvan i gruvberget. Hon blev mycket glad och omhuldade kalvarna på bästa sätt. Hon var säker om, att kalvarna skulle upptäcka silvergruvan i gruvberget och en vecka före midsommar kom hennes man hem.

Han hade varit ute i timmerflottningen. Gumman talade om den glada nyheten för honom. Men gubben blev inte glad. Han var rädd, att när gumman och kalvarna komma till gruvberget, skulle gruvmoran taga dem. Men han sade ingenting åt gumman utan han gick till lagården och stack ihjäl bägge kalvarna . Missräkningen blev stor för gumman, men det skedda kunde ju inte ändras. Kalvarnas kött försökte man koka i 3 dagar, men köttet var ändå alldeles stenhårt. Till slut gav man köttet åt hundarna, men dessa ville inte äta det.

Gumman hade en bror, som kallades ’Stötta Nisse’ (därför att han stammade). En gång skulle han söka rätt på några hästar, som betade i skogen vid gruvberget. Han gick härs och tvärs genom skogen, men inga hästar syntes. Till slut gick han upp på berget. När han gått en stund, kom han till ett djupt hål i berget. När han tittade ned i hålet fick han se, att det glänste av silver. Runt kring öppningen växte träd, och i trädgrenarna hängde långa silverstänger. Han förstod nu, att han hittat silvergruvan.

Genast stoppade han på sig några silverstycken. Med sin kniv gjorde han märken i trädstammarna, när han gick därifrån, för att lättare hitta tillbaka. När han gått några km. blev han mycket trött. Han försökte att gå vidare, men han blev allt sömnigare och sömnigare. Till slut satt han sig på en sten för att vila. Där somnade han strax. Efter några timmar vaknade han, och nu visste han inte var han var någonstans. Han stoppade handen i fickan för att känna efter om silverstyckena lågo kvar, och det gjorde de. Han tog upp den, men stor blev hans missräkning, när han såg att det var vanliga gråstenar.

Nu tittade han efter om märkena i trädstammarna funnos kvar, men han kunde inte upptäcka några. Till slut måste han uppge sitt sökande, ty det började att bli skumt. Han förstod, att gruvmoran inte ville, att hennes silvergruva skulle bli upptäckt ännu. När han gått några km. kom han till sitt hem. Ännu i dag vänta folket i Björnå, att silvergruvan i gruvberget skall upptäckas och bli till nytta för socknen, vilken då kommer att blomstra upp. På senaste tider han man sprängt i berget för att se efter om det innehåller silver, men ännu har det inte lett till något resultat.

(Dessa 3 sägner äro omtalade av min fader som har hört den 1:a av sin fader. De 2 andra sägnerna har han hört i sin ungdom).