Gruvfruns varningar i Stillgruvan

En sägen från Stillgruvan i Torsåkers socken, visar hur illa det kan gå när gruvfruns varningar inte tas på allvar. Under arbetet i gruvan hade bergsmän från Torsåker uppfattat bestämda slag från bergväggen. De avbröt genast arbetet. Men samma dag kom ett lag av 18 gruvdrängar och bergsmän från grannsocknen Ovansjö till gruvan. De ville inte låta sin planerade dag i gruvan gå förlorad, utan fortsatte under skratt och skämt över gruvfruns närmanden och rädslan hos bergsmännen från Torsåker.

Med jämna mellanrum fortsatte gruvråets varningar. Och så följde katastrofen. Gruvfrun hade inte varnat utan orsak. Knackningarna kom i snabbare följd och Ovansjöbornas skämt byttes mot oro. Allvarsamma lämnade de verktygen och sökte skydd. Men då var det för sent. Med brak och dån störtade berget ned, fastklämde och skadade några av dem, men dödade ingen.

Trots detta berättar sägnen, blev de obevekligt avstängda från de levandes värld. De instängdas klagan, omväxlande med böner och psalmsång hördes i dagar och veckor. Raset storlek gjorde det omöjliggjorde alla räddningsförsök. Krutet hade inte börjat användas i gruvorna och den vanliga sprängningsmetoden – tillmakningselden – kunde inte användas då de innestängda då kvävdes av rök och vattenångor.

Traditionen gör gällande att kungen, som vid rasets tidpunkt befunnits i Gävle, nåtts av ryktet om olyckan, skyndsamt for till olycksplatsen tillsammans med sin fogde. Kungens närvaro gav nytt hopp åt de nödställda, vilka hela tiden kunde anropas och höras.

Oberörd av risken för nya ras deltog kungen själv i räddningsarbetet. I mångdubbla skift bedrevs nu arbetet, där större delen av befolkningen i Ovansjö och Torsåker deltog. Ändå gick arbetet alldeles för långsamt.

När de instängda klagade över sin hunger, gjordes lyckade försök att i bergspringor trilla ned ärtor till de nödställda. Men efter raset steg hela tiden vattnet i gruvan, oåtkomligt för räddningsmanskapets pumpar och hinkar. Det steg tum för tum och nådde till sist de innestängdas sista tillflyktsort, tystade deras jämmer och avslutade deras lidande. Där bakom bergsmassorna har de enligt sägnen fortfarande sin grav.

Denna sägens verklighetsförankring bekräftas av ett dokument från år 1646. Författad av en man vid namn Hans Steffen, som beskriver den då öde gruvan.

Djup- eller Stora gruvan
Vilken gruva som befinner sig vara en mycket gammal gruva och haver som gamla män berättat legat öde till 150 år. Därför om hennes beskaffenhet vet man nu 1646 ej synnerligen att förmäla, utan som berättas den tid hon varit instulpen skulle där bliva 18 människorunder gråberget, vilka där några dagar uppehållits med ärter, som till dem nedsläppta äro, till dess vattnet och fukten deras liv ändat haver, varför man kan döma att denna gruva är intet utbruten.

15 views
Please follow and like us:
5.00 avg. rating (99% score) - 1 vote

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.