Gengångaren

Gengångaren behöll sina personlighetsdrag efter döden och kunde alltså, till skillnad från gasten, kännas igen som den person han eller hon hade varit i livet. Detta dödsväsen gick igen för att det inte kunde få ro i graven – något i jordelivet var ouppklarat och behövde rättas till.

Den döde var kanske inte nöjd med sin begravning eller saknade något i graven. Eller också hade gengångaren blivit mördad och visade sig tills omgivningen förstod hur det låg till. En gengångare troddes också kunna bli osalig om han eller hon uppfört sig illa i livet, och ville då sona det. En sägenvariant berättar om en rik gumma som i livet varit snål mot de fattiga. Hon gick sedan igen för att visa var hon gömt sina pengar.

Men gengångaren kunde också spöka av omsorg om de levande. Kvinnor som dog i barnsäng troddes kunna komma tillbaka för att se till att barnen fick det bra. De slutade inte att gå igen förrän de fick löfte om att barnen skulle bli väl omhändertagna. I berättelserna är det oftast styvmodern som är elak mot eller vanvårdar den döda kvinnans barn, ett motiv som vi känner igen från folksagorna och som sannolikt speglar en vanligt förekommande oro.

I folktron fanns även en föreställning om döda som gick igen om de levande sörjde för mycket. Man berättade till exempel om döda barn som inte kunde få ro i graven för moderns sorg. Kanske användes dessa sägner för att hjälpa föräldrar, som förlorat ett barn, att gå vidare i livet.

33 views

print

(Visited 7 times, 1 visits today)
Please follow and like us:
5.00 avg. rating (99% score) - 1 vote

Bli först att skriva en kommentar.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.