Feg-ljus och varsel

Johan Östensson var “synen”, men han hörde också “varsel”. En vinterdag på 1840-talet då han i skogen täljde spärrar, hörde han ljudet av hästtjukor som han igenkände tillhöra Anders Johansson.

Han kände också igen karlarnas röster, att fadern talade med sonen Anders. Så bra, tänkte han, nu får jag lägga mina sparrar på lasset och få dem hemkörda. Nu hörde han sonen säga: Pojken for huvudstupa ner i ån. Va säjer du? frågar fadern. Sonen upprepade samma ord. Sedan tystnade båda rösterna och hästtjukorna.

Hemkommen till Kvarnbäcken där han bodde, såg han ljus röra sig vid kvarnselet, men han anade att det var “fegljus”, utan trodde att någon lyste sig med lykta. Men nästa kväll när han återvände från skogen, såg han vid kvarnen folk med lyktor, och fick då veta att en pojke, åkt ner i vaken. Han kom då ihåg orden han hört i skogen dagen förut, och sporde bonden Anders därom. Denne svarade, att han inte varit till skogen på ett par veckor. Vad mannen hört i skogen var ett varsel om pojkens död.
Skellefteå.org

Fegljus – Man trodde sig se ett fegljus över gården där någon nyss dött.
De talade förr i tiden mycket om en sort märkvärdiga ljussyner, som de kallar “fegljus”. Det skulle vara något övernaturligt med dem, och de betydde, att någon i närheten skulle dö fortare än vanligt.
Murberget

fegljus, fegeld (gammalsv. fegh = dödsmärkt, hemfallen åt döden) – i den folkliga traditionen benämning på ett ljussken, som syns över gravar eller vid hus, där någon snart skall dö. Drömmar om någons förestående bortgång kallades fegdrömmar.
Enhetsvanner.se

34 visningar
Print Friendly, PDF & Email

Lämna ett svar