En af prestgårdens pigor, en rask tös, märkte, när hon en qväll varit »i kosä» och syslat »kona» och skulle gå in, att två karlar stodo vid kyrkogårdsmuren, lade armarna på densamma och sågo in på kyrkogården.
Hon trodde att det var prestens drängar, undrade hvad de hade för viktiga öfverläggningar med hvarandra och hvarför de stodo der i skumrasket och sågo in på kyrkogården. Hon beslöt att spela dem ett spratt, smög sig tyst bakom dem och fattade först den ene i benen och suttade honom öfver muren in på kyrkogården samt gaf derefter den andre likadan skjuts, hvar på [hon] i största fart skyndade in, på det drängarne ej skulle få reda på hvem som visat dem denna välvilja.
Inkommen i köket fick hon, till sin stora öfverraskning se drängarne, dem hon trodde sig nyss hafva inkastat på kyrkogården, sitta till bords och »få mat». Andra dagen upptäckes, liken af två ynglingar på kyrkogården, liggande jemte muren, just der pigan, efter hvad hon sedan omtalade, inkastat de båda karlarna. Liken igenkändes vara tvänne af socknens unge män, hvilka ett halft år förut omkommit på sjön, men hvilkas döda kroppar icke förut igenfunnits. Nu fingo de den hvilostad i hembygdens vigda jord, som det tycktes att de längtat få. A. Th. Snöbohm. D. 2/11 85.
84 visningarSvenska sagor och sägner 12. s.259
