Spöket i prästgården

Höstmörkret sänker sig. I en gammal prästgård hörs steg och en kvinnogestalt uppenbarar sig. Men inte i Umeå. För att få tag i prästgårdsspökerier måste vi förflytta oss till Bjurholm.

Sent en måndagskväll satt den numera pensionerade kyrkoherden Stig Marklund ensam kvar i Bjurholms gamla prästgård, ombyggd till församlingshem och expedition, och skrev protokoll.

Dörrarna ut till den mörklagda hallen var öppna. Plötsligt hör han hur ytterdörren öppnas och att någon går i hallen. Han tittar upp, men ser inget och fortsätter att skriva. När han för andra gången hör steg griper han tag om en vass brevkniv, springer ut i hallen och letar, men hittar ingen.

– Trots att jag visste att det gick spökhistorier om prästgården var inbrott det första jag tänkte på, berättar Stig Marklund om sin första oförklarliga upplevelse i den gamla prästgården.

Är inte rädd
Bekvämt tillbakalutad i en fåtölj i sin lägenhet i Vännäs, där han bor nuförtiden, radar han upp berättelser om steg han hört på övervåningen i prästgården och samtal, som tystnat när han kommit upp.

En gång var det till och med någon som inifrån ruskade på ytterdörren när han stod på yttertrappan. Men när han låste upp fanns ingen på andra sidan.

– Jag var aldrig rädd för spökerierna. Man vänjer sig, säger han och läppjar på ett glas äppelmust.

Stig Marklund är inte den enda som upplevt oförklarliga saker i prästgården från 1853. Många har hört steg och samtal. En person har till och med sett en gammalmodigt klädd kvinnogestalt gå förbi en dörröppning på övervåningen. Men trots detta tror Stig Marklund inte på spöken.

– Spökerier händer bara i vår hjärna, men vi tolkar dem som verkliga upplevelser, förklarar han.

Naturligt fenomen
Enligt Stig Marklund kan människor som bor nära ett spökhus omedvetet förmedla historierna till nya människor som kommer dit. Eller så kanske själva tingen lagrar information som sedan överförs till människor. Hur som helst är spökerier ett naturligt fenomen, vi vet bara för lite om hur hjärnan fungerar för att kunna förklara dem ännu, menar han.

Att det finns prästgårdsspöken kvar i Bjurholm, men inte i Umeå, tycker Stig Marklund inte är konstigt. I Bjurholm finns en gammal spöktradition, och spöken är beroende av att människor kommer ihåg dem och förmedlar historierna till andra som kommer dit.

– Befolkningsomflyttningar gör att spöken dör ut, konstaterar han.
Stig Marklund har ibland fått kritik från personer som inte tycker att en präst ska prata om spökerier. Men själv ser han inga problem med det.

– Många tolkar spöken som något ont, men jag tror inte att spökerier har med vare sig Gud eller djävulen att göra. Det är en naturlig process, som är okänd för oss ännu.