GALLERY

ITC TEST August

Posted by on 28 Aug 2016

in
Itc

Viewed 268 times

FORUM

DAVID ICKE

David Icke

ARKIV JÜRGENSEN

EDISON ARCHIVE

TESLA ARCHIVE

DOWNLOADS

FRIENDS

Underground merchendise and clothes for rockers

Coast To Coast Radio

Coast to Coast am

SERIE TIPS

Ancient Aliens 

Paranormal Witness

30 jul 2016 - Lappgubbens förbannelse

I byn Ljusta i Sköns socken, som ligger i Medelpad, inträffade för närmare 70 år sedan en hel del mystiska händelser, som aldrig blevo uppklarade. Platsen för dessa tilldragelser var en bondgård, som gränsade intill Ljusta Tingställe. Spökerierna blevo givetvis mycket uppmärksammade i socknen och även i vida landet, där de spredos genom positivhalarna. Säkert finnes det ännu många åldringar, som komma ihåg "Ljustavisan". Den sjöngs till melodin Sandals kanon, och den första versen börjar så här: 

"En ynkelig visa så dyster att sjunga, 
så håret ska resas på gamla och unga
på tal om Hin Håle och hans spökerin, 
som hände i Ljusta hos änkan Landin." 

Änkan sålde hemmanet och tog "föderå", vari bl.a. ingick två rum i storgården. Här bodde hon tillsammans med sin åldriga moder, som även hade undantag från gården. 

Under en yrväderskväll på förjulsvintern 1872 fingo gummorna besök av en lappgubbe, som bad att få ligga över natten. Denna vinter bodde det hos änkan Landin en flicka, vilken var en släkting till henne. Flickan gick och läste för prästen, och hade därför inackordering hos Ljusta. Hon kom sålunda att få se mycket av de tilldragelser, som kom att utspelas under vinterns gång. Nyssnämnde lappgubbe, som såg ruskig ut, ville gumman Landin på inga villkor hysa över natten, och därför visades han på dörren. Men gubben gjorde ingen min av att gå, utan slog sig lugnt ned på en stol och njöt av värmen, medan stormen ven kring knutarna. Gumman grälade, men det hjälpte föga, ty den objudne gästen satt lika obesvärad kvar. Till slut fann hon ingen annan råd än kalla på Hallgrens handfaste dräng. Denne kom, och i en handvändning hade han placerat gubben utanför förstudörren. Väl inkommen i rummet igen fann drängen till sin förvåning, att lappgubben satt på samma plats lika lugnt som förut. Som drängen inte var buskablyg av sig, gjordes proceduren om, men med samma resultat. Tre gånger å rad kastade han ut gubben, men alla gångerna var han före drängen inne. Nu var det slut med drängens mod. Gubben däremot hade fattat eld och överöste gumman Landin med en ström av okvädinsord innan han tog vägen ut i snöstormen och vintermörkret. Han hotade med, att hon efter denna dag aldrig skulle få en glad dag. Skummande av raseri vände han sig om i dörren och skrek: "Vi träffs i h-e!" 

Hur det nu var, så efter den kvällen blev det aldrig tyst hos gumman. De första tecknen voro underliga knackningar, som endast hördes då gumman Landin var i närheten, och i fortsättningen skulle det visa sig, vem oljudet var avsett för. Värst var det nattetid, då oväsendet tilltog i styrka allt eftersom nattens timmar skredo fram. Det raspade under golv och bakom möbler; det dundrade och sprakade i den öppna spisen; det tassade över golvet och det stönade, som när döende ger upp andan. Kolen dansade ringdans på spishällen och slungades av farten långt ut i rummet. Och inte nog med kol, utan också stora stenar ur muren flögo samma väg som kolen. Oftast flögo de åt det håll, där gumman befann sig. Vid sådana tillfällen såg flickan, att gumman tog något föremål - ofta en silverslant - och kastade mot spisen eller åt det håll, där oväsendet var våldsammast, under det hon mumlade: "Tyst nu rå". Det brukade alltid dämpa bullret för en stund. 

En gång for ett kol ut genom fönstret med sådan våldsam fart, att det hamnade långt ut på gårdsplanen. En annan gång kom en förskärarkniv flygande ur knivstället och körde fast i kjollinningen på änkan Landin. När hon tog loss den och satte den tillbaka på dess plats, sa hon: "Dänn där ä minn". 

En natt vaknade flickan och såg en elegant herre, klädd i frack och storm, sitta på sängkanten hos gumman och dagtinga med henne. Hon förstod genast, vem det var och vad ärendet gällde, men Horn Per tycks ha varit ute i ogjort väder den gången, ty när han gick var han mäkta vred. Han höll heller inte sin herrevärdighet uppe, utan gick på alla fyra ut genom dörren. Som av ett trollslag hade han förvandlats till en luden, hornprydd och beklövad varelse, ur vars gap det stod blå svavelånga. 

Allt eftersom oväsendet tilltog, måste prästens hjälp anlitas. Den gamle prosten var död och hade efterträtts av en präst, som hette Håkansson. Var gång denne kom till spökgården och läste skriftens ord, så tystnade oljuden, men kom händelsevis hjälpprästen Nordberg, då blev oväsendet sjudubbelt. Vid ett tillfälle, då Nordberg tillkallats, slungades ett eldkol ur spisen i huvudet på honom med en så våldsam kraft, att själasörjaren för en lång stund endast såg stjärnor för ögonen. Han lär ha yttrat en tid efteråt, att han ångrade, att han inte tog vara på kolet och undersökte det. 

En dag började kyrkklockorna att klämta brandalarm. Eldbränderna, som kastades kring i gumman Landins rum , hade orsakat eldsvåda. Folket, som strömmade samman, fick den gången se en egendomlig eldsvåda. Det var inga lågor, utan endast tjock, svart rök, som bolmade ut genom fönstren, och kläder och andra föremål, som buros ut och grävdes ner under snön, fortsatte där att kola. 

Ett helt nät av små ovidkommande historier är spunnet kring händelsen i Ljusta. Det berättas, att nattetid var det en fasa för vägfarande, som skulle färdas förbi det ryktbara stället. Hästarna kunde ofta utan anledning bli istadiga mitt för spökgården, och körkarlarna kunde inte förmå dem att röra sig ur fläcken, hur mycket stryk som än utdelades. Ibland hände det, att skakelträd och selstickor slogos ur. Två alnöbor körde en natt förbi där, då hästarna plötsligt stegrade sig och selarna kastades av dem. 

Efter eldsvådan började envisa rykten att surra. Nu sades det allmänt av folk, som hade sinne för nyktert tänkande, att hemmansägare Hallgren ställt till hela spökeriaffären för att bli av med sina båda "föderågummor", i synnerhet änkan Landin, som var endast några och femtio år och därtill hade ett betydligt drygare undantag än sin moder. Länsmannen måste till slut företa en husundersökning, även om det gick honom emot, då Hallgren var en av socknens mest betrodda bönder och innehade både fjärdingsmannasysslan och kyrkvärdsskapet. Golven revos upp och undersöktes, och träd för träd i vedlidret undersöktes för att utröna om någon borrat hål i veden och inlagt sprängämnen. Men varken här eller annorstädes funnos några spår, som tydde på att ett attentat var begånget. 

Under tiden undersökningarna pågingo flyttades gumman till en granngård i byn Färsta och inackorderades hos en bondfamilj som hette Löfströms. På flyttningsdagen, när Hallgrens dräng höll på att bära ut en korg med porslin i, kom ett strykjärn dansande från en hylla och krossade porslinet. Flera liknande missöden inträffade denna dag, berättas det. 

Nu borde spökerierna ha varit slut, kan det tyckas, men så blev det ändå inte. Det oknytta följde änkan Landin till hennes nya vistelseort, där oväsendet fortsatte med oförminskad styrka. Eldbränderna flögo likadant och antände kläderna på gumman gång efter annan. Rädslan för eldfara gjorde att gårdsfolket flyttade sin hyresgäst ut i ladugården, där inga eldkol funnos, men det fanns kospillning i stället. Den ena villervallan blev värre än den andra, då djurspillningen började yra kring den stackars människan, som var morgon var nedsmetad till oigenkännlighet. Så har folkfantasien utmålat händelseförloppet i ladugården. 

Faktum var, att grannarna inte mäktade stå ut med det oväsen som orsakats av gummans vistelse på gården utan flyttade henne tillbaka till hemgården, där hon fick sin bostad i sommarstugan. Men ingenting tycktes hjälpa mot de oblida makternas spel - samma oväsen, samma dans med eldbränder och samma skräck för omgivningen blev gumman. Här hjälpte varken prästens ord eller sakkunskapens undersökningar, ty spökerierna fortsatte lika oförtrutet, tills måttet en dag var rågat. De genomgångna lidandena hade brutit ned den djupt olyckliga kvinnan, som slutade sitt liv vid påsktiden i en febersjukdom, som enligt läkarens utsago orsakades av de många brännsår som hennes kropp företedde. Samma timme hon dog tystnade oväsendet, och allt blev åter lugnt på denna gård, även om den under många år framöver kom att omges med spökskräckens dunkla slöja. Kanske också detta var orsaken till att ägaren rev ned den år 1880 och samma år lät uppföra den nya mangårdsbyggnaden, som ännu står kvar. 

Dessa händelser, som utspelades under vintern 1872-73, väckte uppmärksamhet vida utanför socknens gränser och förvandlade Ljusta by till en vallfartsort för människor från vitt skilda trakter. Till och med professorer från både Lund och Uppsala reste dit för att med vetenskapens makt skingra dunklet kring Ljusta. Men ännu i dag är gåtan olöst. 

Vår moderna psykologi skulle säkert skala bort åtskilligt av vidskepelse i denna gamla spökhistoria och ge händelserna naturliga förklaringsgrunder. Folkpsyket var ju den tiden bräddat med hundratals liknande spökstämningar, men oaktat detta lever dock Ljustahändelserna i allt deras skimmer envist kvar i bygden. 

I sista versen i den gamla Ljustavisan lyder ett par strofer så här: 

"Sen for han till Småland, till oxarnas land, 
där han nu regerar med otyglad hand", 

men om det besöket låter jag någon annan berätta. 

John Elisson. 

Articles i « Spöken »

Comments *

Commenting option has been turned off for this article.
45 gäster, 1 användare
 

ÖPPET ARKIV

Häxprocessen

SOLAR ACTIVITY



Status
Status
 

Recent

PARALISTING

Paranormal tvserie listing from year 1940 to 2015

Sponsor

Dead Candy Records 
deadcandy.storedo.com

Member of the Anti Hacker Alliance

SERIE TIPS

Ghost Asylum 

My Haunted House
speak   Association TransCommunication