GALLERY

ITC TEST August

Posted by on 28 Aug 2016

in
Itc

Viewed 258 times

FORUM

DAVID ICKE

David Icke

ARKIV JÜRGENSEN

EDISON ARCHIVE

TESLA ARCHIVE

DOWNLOADS

FRIENDS

Underground merchendise and clothes for rockers

Coast To Coast Radio

Coast to Coast am

SERIE TIPS

Ancient Aliens 

Paranormal Witness
Vad de gamla berättade
Snart är den tid förbi då folk i gemen i kullabygden kommer ihåg något av forna tiders tro och sed, sagor och sägner. De gamla, som satt inne med ett stort förråd av visdom, som förvärvats under ett långt liv och gått i arv från föregående släktled, äro snart borta. Den nya generationen har fått andra intressen och tänker väl ganska sällan på vilka skatter, som försvinna med varje Kullabo av den gamla stammen, som går bort, om han nu varit sjöman, eller han eller hon ägnat sig åt jordens brukande eller något annat yrke. Men det är ännu icke för sent att samla in av det rika materialet. Den som har intresse för saken gör klokt i att skriva ner sagor och sägner och beskrivningar på folkliga seder och bruk. Med ett noggrannt angivande av ort och informationspersoner kunna dessa uppgifter vara till stort gagn för en kommande tids forskningar1).


Jag meddelar här några strödda anteckningar av intresse för Kullabygden, som jag gjort åren 1925–27. Det var min farmor Hanna Nilsson (1843–1934), född i Måarp, bosatt på Stubbarps Boställe sedermera, min mormor Kersti Nilsson (1841–1932,) född och bosatt i Stubbarps allmänning, sjökaptenen Nils Jönsson (bror till min farmor, 1834–1926, född i Måarp, men bosatt sedermera på Stubbarps Boställe) samt fiskhandlaren Anders Nilsson Björk (1864–1935, också bosatt på Stubbarps Boställe), som fingo lämna material. Vad jag här meddelar är ett urval av mina anteckningar. Min huvudsakliga avsikt skulle vara nådd om jag genom denna lilla uppsats kunde få andra till att fortsätta att rädda material av detta slag undan glömskan. Låt oss börja med några sägner:


Sägnerna om Potta Långhaga och goanisse
I Höganäs Tidning lördagen 26 maj 1888 uppräknas följande spöken som ha samband med Kullabygden: ”Potta långhaka i Pottmjöhult, som höll på att förderfva goanissen på stället, och Krokstorpsspöket, som spökade både dag och natt och var beryktadt i hela Luggude härad, samt dessutom både goanissen i Viken och öfriga spöken derstädes, gasten som spökade midt på ljusa dagen i Hyssgården, Sven Dahlbergs haspa, som spökade om qvällarna och brödspöket i enkehuset midt i natten.” 

En variant av Potta långhaga historien är meddelad i Höganäs Tidning 1898, den 9 juli (bibliografien i Kullabygd X, sid. 52) och flera skulle säkert stå att finna i både Höganäs Tidnings och Höganäs Postens äldre årgångar om en systematisk genomgång gjordes. Det skulle slutligen vara av allra största intresse att få offentliggjort Mandelgrens folkloristiska samlingar från Kullabygden, vari även Potta Långhaga–sägnen förekommer. (jmfr. Gustaf Åberg, N. M. Mandelgren och hans samlingar i Lund, Kullabygd VIII, sid. 14–15.)

I Folkminnesarkivet i Lund finnas vidare ett par varianter från Kullabygden: 467:102– 104 (Höganäs) och 146:1 f. (Jonstorp). Den intresserade hänvisas vidare till A. Sandklef, Om den nedpålade döde i sägen och fynd. (Folkminnen och folktankar 1937, sid. 72–87) samt till en uppsats av samma förf, i Acta ethnologica 1937:1, sid, 51 ff., vari finnes ett rikt jämförelsematerial.

(Berättad av Hanna Nilsson)
Potta Långhaga va en käring, som bodde te Jöns Jöns i Mjöhult. Sen hon va dö gick hon igen. Så grava di opp na igen och grava nör na i Vasen och slo en egepaule igenom na. Sen om vintern når glöttana gick på skrisko på isen, så recka di på påaren o sa: ”Recka, recka bra, så kommer Potta Långhaga opp.”

(Berättad av Nils Jönsson)
Hon spöga i Potte Mjöhult te Lars Jöns. Hon gick o lauste opp dorana mä stora träsko på se. När hon va dö gick hon igen. Sin di begravt na arbeta hon se genom joren o nör i bronnen. Pigan dro opp na i vannspannen. Når hon kommed opp vre hon nacken au alla i hused forudom drängen. Han lau i halmstacken. Te sist så hitta Potta Långhaga hanom osse. Goa Nisse va mä drängen i halmstacken o så potta han nör Goa Nisse te Potta Långhaga. De ble ett slagsmål o ett skrigane så de hördes över hela byn. De holl pau änna te hanen gal. Når folk ifrau byn kom did, sto där ett benrangel i faurahused. De va Potta Långhaga. Sen ble hon begravd på Snärpen o en egepaule ble slaen tvärs igenom na. På vintern når di gick på skridsko på isen, så recka di på paulen o sa: ”Recka, recka bra så kommor Potta Långhaga opp.” Hon ägde Potte Mjöhult.

(Berättad av Anders Björk)
En som aldri så lided så ud som en häxa hon ble taed for ed. Så va de me Potta Långhaga mä. Hon va ente vidare grann o de va därfor hon ble tan for o va häxa. Potta Långhaga ska va begraven ve Vällbroana mellan Ingalstraj o Höganäs.

Goa Nisse
Om Goa Nisse berättade Nils Jönsson, att han fanns på ett par ställen i Måarp. En gång när Nils Jönsson var liten och var med om att ”leka gömme” kom han upp på ”jällen”. Där låg en spädkalv och glodde på honom. Det var Goa Nisse, som skapt sig så.

Rackaren
Uppgifter om rackaren och rackareinrättningen äro sparsamma för Kullabygden, så vitt jag är rätt underrättad. I Folkminnesarkivet i Lund finnas två uppteckningar från Kullabygden: 3705:150 (mycket kortfattad) och 4162:62, båda från Väsby. Jag meddelar här vad mina tidigare nämnda informationspersoner kände till om honom och hans göranden och låtanden.

Nils Jönsson berättade: Rackaren bodde i Täppeshusen och hette Anders. Det var stor skam att slakta en häst och därför fick Rackaren göra det. Han var aldrig konfirmerad och kunde inte läsa men han förstod sig på pengar. Man började äta hästkött för ungefär 20 år sedan (omkr. 1905). En gång på kalas i Väsby fick di kött av unghäst.

Hanna Nilsson: Rackaren motsvarade djurläkaren. Han hette Anders Andersson och bodde i Täppeshusen. Han kallades för Rackare–Annersen. När ett djur var sjukt kom han dit. Han slaktade hästar. Man använde aldrig köttet utan grävde ner det. Han slaktade hästarna ute på åkern eller på gödselhögen. Det var föraktat men ”rackare–annersen” var en riktig kaxe. Han fick betalning av var och en.

Kersti Nilsson: Rackaren bodde i Täppeshusen. Han hette Anders Andersson. Folk ledde dit med hästarna och han slog ihjäl dem. Man kunde ibland se att där låg ett halft tjog döda hästar utanför hans hus. Han hade ett ställe. Han fick betalt för var häst han slog ihjäl.

Anders Björk: Rackarebacken låg vid vägen mellan Lerberget och Svanebäck. Där fanns ingen väg då för tiden. Rackarebacken låg öster om nuvarande vägen, strax i närheten av ”Brännesgropen”. Där slaktade Anders Rackare hästar. Han fick skinnet i betalning för att han slaktade dem, och de begravdes vid ”rackarebacken”. Först stack rackaren hästen, som skulle slaktas, i bringan och sedan fick den springa runt tills den stöp av blodförlust. Det fanns ingen i min ungdom som ville äta hästkött – ”en fick te minstingen ente asa in ed i stuan. Där va en dräng på Römosen som aud hästakyd, en hel spegeskinka, men han fick edad ude i kostallen.” Rackaren fick inte komma in i ”stuan” utan fick alltid sitta och äta i köket, Han fick aldrig sitta ihop med husbondfolket utan alltid i en vrå för sig själv. Rackaren var också kvacksalvare och slaktare. Han brukade kastrera baggar, tjurar och andra djur.


1) Anvisningar för anteckningar lämnas i mera detaljerad form i C. W. von Sydow, Våra folkminnen, Lund 1919.

2) Stubbarps Boställe.

Articles i « Sägner »

Comments *

Commenting option has been turned off for this article.
58 gäster, 0 användare

ÖPPET ARKIV

Häxprocessen

SOLAR ACTIVITY



Status
Status
 

Recent

PARALISTING

Paranormal tvserie listing from year 1940 to 2015

Sponsor

Dead Candy Records 
deadcandy.storedo.com

Member of the Anti Hacker Alliance

Reaper Crew

speak   Association TransCommunication